CANOVA 401 sysselsatt sig med honom, ha uttryckt sitt beklagande över att han ej lyckats komma i jämnhöjd med antikens bildhuggare och ha förebrått honom, att han stannade på halva vägen till det klassiska idealet. En senare tids kritici ha tvärtom anklagat honom för att ha låtit sig alltför mycket påverkas av antiken. Varken den ena eller andra anklagelsen är fullt rättvis. Canova var en självständig talang, som dock hade uppfattning för den grekiska skulpturens storhet och sökte avvinna den antika konsten allt vad den har att ge moderna konstnärer. Att han gick för långt i läraktighet, att han i “Gladiatorerna“, “Perseus“, “Teseus dödande centauren“ och många andra verk var så gott som en grek, låter sig icke förnekas; men om vi betrakta hans konstnärliga kvarlåtenskap i dess helhet, upptäcka vi även andra sidor hos mästaren. Hade Canova stannat kvar i Venedig, skulle han ej i samma grad ha hemfallit åt klassicismens inflytande, men Rom fördärvade honom. Känsla och förstånd drogo honom till naturen, och han kom till Rom som skaparen av “Ikarus och Daedalus“, en rent realistisk grupp. I Rom fann sig emellertid den unge konstnären omgiven av en helt ny värld, han kom dit vid en tidpunkt, då den neoklassiska riktningen vunnit fullständigt herravälde. Omgivningen kvävde de medfödda tendenserna hos honom, drev honom in i en helt och hållet ny riktning, och ensamt direktören för franska akademien berömde hans venetianska grupp. Med glödande iver började den unge konstnären studera grekerna, och vad som framför allt fängslade honom i deras verk var den mästerliga tekniken, driven till en fulländning som han aldrig drömt om. Men när han så började försöka skulptera marmorn på samma sätt som de gamle antogos ha gjort, kom han till den övertygelsen, att grekerna måste ha haft andra verktyg än de nutida skulptörerna. Efter många experiment lyckades det honom i själva verket att konstruera verktyg, med vilka han kunde mejsla marmorn på de antika bildhuggarnas vis. Också utvecklade och fulländade han den skulpturella tekniken så som ingen annan före eller efter honom i nyare tid, och våra dagars konstnärer ha i det avseendet honom att tacka för oerhört mycket. Kanske samma tekniska skicklighet mer än en gång föranledde honom att välja samma ämnen som greker och romare och liksom upptaga tävlan med dem. Men Canovas själ var annorlunda beskaffad än de gamles. Han var en utpräglad känslomänniska, en idealist, ja en roman-Rokokomänniskorna. 26