Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Canova
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CANOVA 401
sysselsatt sig med honom, ha uttryckt sitt beklagande över att
han ej lyckats komma i jämnhöjd med antikens bildhuggare och
ha förebrått honom, att han stannade på halva vägen till det
klassiska idealet. En senare tids kritici ha tvärtom anklagat
honom för att ha låtit sig alltför mycket påverkas av antiken.
Varken den ena eller andra anklagelsen är fullt rättvis.
Canova var en självständig talang, som dock hade uppfattning för
den grekiska skulpturens storhet och sökte avvinna den antika
konsten allt vad den har att ge moderna konstnärer. Att han
gick för långt i läraktighet, att han i “Gladiatorerna“, “Perseus“,
“Teseus dödande centauren“ och många andra verk var så gott
som en grek, låter sig icke förnekas; men om vi betrakta hans
konstnärliga kvarlåtenskap i dess helhet, upptäcka vi även andra
sidor hos mästaren.
Hade Canova stannat kvar i Venedig, skulle han ej i samma
grad ha hemfallit åt klassicismens inflytande, men Rom
fördärvade honom. Känsla och förstånd drogo honom till naturen,
och han kom till Rom som skaparen av “Ikarus och Daedalus“,
en rent realistisk grupp. I Rom fann sig emellertid den unge
konstnären omgiven av en helt ny värld, han kom dit vid en
tidpunkt, då den neoklassiska riktningen vunnit fullständigt
herravälde. Omgivningen kvävde de medfödda tendenserna hos
honom, drev honom in i en helt och hållet ny riktning, och ensamt
direktören för franska akademien berömde hans venetianska
grupp. Med glödande iver började den unge konstnären studera
grekerna, och vad som framför allt fängslade honom i deras
verk var den mästerliga tekniken, driven till en fulländning som han
aldrig drömt om. Men när han så började försöka skulptera
marmorn på samma sätt som de gamle antogos ha gjort, kom
han till den övertygelsen, att grekerna måste ha haft andra
verktyg än de nutida skulptörerna. Efter många experiment lyckades
det honom i själva verket att konstruera verktyg, med vilka han
kunde mejsla marmorn på de antika bildhuggarnas vis. Också
utvecklade och fulländade han den skulpturella tekniken så som
ingen annan före eller efter honom i nyare tid, och våra dagars
konstnärer ha i det avseendet honom att tacka för oerhört mycket.
Kanske samma tekniska skicklighet mer än en gång föranledde
honom att välja samma ämnen som greker och romare och
liksom upptaga tävlan med dem.
Men Canovas själ var annorlunda beskaffad än de gamles.
Han var en utpräglad känslomänniska, en idealist, ja en
roman-Rokokomänniskorna. 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
