402 ROM tiker. De grekiska bildhuggarnas nykterhet och glättighet varken. ville eller kunde han tillägna sig. Han kunde ej, ty han var en italiensk patriot och sörjde beständigt över de olyckor som oupphörligt, likt intermittenta feberanfall, hemsökte hans fädernesland. Varje ny skakning återverkade lika smärtsamt på honom som på Ugo Foscolo, blott med den skillnaden att Cànova var en lugnare natur och hölls i jämvikt av sitt oavlåtliga arbete. Med sitt snille ville han tjäna fäderneslandet, utan hänsyn till tidens växlingar och regeringsskiften. I hela hans liv gick en mörk tråd av melankoli genom hans väsen, grundlagd kanske redan av farfadern, som nödvändigt velat göra honom till ornamentsbildhuggare. I de skapelser, i vilka han var helt sig själv och glömde antiken, finns det värme, finns det kärlek, t. ex. i gruppen “Adonis och Venus“, som trots det antika ämnet är genomsyrad av modern romantik, i dödsängeln, som vaktar Klemens XIll:s grav, i den sörjande gruppen på Maria Kristinas gravvård och i ännu många andra av hans verk. Det förekommer understundom oförklarliga evolutioner i konstens och litteraturens värld. Det tycks ha stått skrivet i ödets bok, att den nutida konsten måste gå genom klassicism till romantik och sedan den övertygat sig om att frälsning ej finns i vare sig den ena eller andra riktningen söka sin utgångspunkt i den levande naturen. I hela sitt liv kämpade Canova mot den klassiska strömningen, var dag, kan man säga, började han med att studera naturen. På morgnarna tog han upp i sin ateljé, ofta från gatan, personer med typiska ansikten, tecknade av och modellerade dem, och efter hans död fann man en mängd huvuden och byster, samvetsgrant àåtergivna efter levande modeller. Men tiden fordrade idealiserad skönhet, romantiken stod för dörren. Med eller mot sin vilja drevs konstnären att gjuta in en dosis sentimentalitet i sina gestalter och därjämte framför allt tänka på — linjen. Då Canova utställde sin förtjusande “Amor och Psyke“, som med tiden blev det mest kända av mästarens verk, höjdes ett indignerat skri från allt yad kritiker och antikvarier hette, att Canova råkat på avvägar, att han skapat ett verk utan “linje“, ett mischmasch, som det varit skada att öda marmor på. Och i detta verk hade han nedlagt sin själs hela romantik, räckt Byron handen. Så snart Canova kunde hålla sig till naturen, som i porträtt-