Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Canova
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402 ROM
tiker. De grekiska bildhuggarnas nykterhet och glättighet varken.
ville eller kunde han tillägna sig. Han kunde ej, ty han var en
italiensk patriot och sörjde beständigt över de olyckor som
oupphörligt, likt intermittenta feberanfall, hemsökte hans fädernesland.
Varje ny skakning återverkade lika smärtsamt på honom som
på Ugo Foscolo, blott med den skillnaden att Cànova var en
lugnare natur och hölls i jämvikt av sitt oavlåtliga arbete. Med
sitt snille ville han tjäna fäderneslandet, utan hänsyn till tidens
växlingar och regeringsskiften.
I hela hans liv gick en mörk tråd av melankoli genom hans
väsen, grundlagd kanske redan av farfadern, som nödvändigt
velat göra honom till ornamentsbildhuggare. I de skapelser, i
vilka han var helt sig själv och glömde antiken, finns det värme,
finns det kärlek, t. ex. i gruppen “Adonis och Venus“, som trots
det antika ämnet är genomsyrad av modern romantik, i
dödsängeln, som vaktar Klemens XIll:s grav, i den sörjande
gruppen på Maria Kristinas gravvård och i ännu många andra av
hans verk.
Det förekommer understundom oförklarliga evolutioner i
konstens och litteraturens värld. Det tycks ha stått skrivet i ödets
bok, att den nutida konsten måste gå genom klassicism till
romantik och sedan den övertygat sig om att frälsning ej finns i
vare sig den ena eller andra riktningen söka sin utgångspunkt i
den levande naturen.
I hela sitt liv kämpade Canova mot den klassiska
strömningen, var dag, kan man säga, började han med att studera
naturen. På morgnarna tog han upp i sin ateljé, ofta från gatan,
personer med typiska ansikten, tecknade av och modellerade
dem, och efter hans död fann man en mängd huvuden och byster,
samvetsgrant àåtergivna efter levande modeller. Men tiden
fordrade idealiserad skönhet, romantiken stod för dörren. Med eller
mot sin vilja drevs konstnären att gjuta in en dosis
sentimentalitet i sina gestalter och därjämte framför allt tänka på — linjen.
Då Canova utställde sin förtjusande “Amor och Psyke“, som
med tiden blev det mest kända av mästarens verk, höjdes ett
indignerat skri från allt yad kritiker och antikvarier hette, att
Canova råkat på avvägar, att han skapat ett verk utan “linje“,
ett mischmasch, som det varit skada att öda marmor på. Och
i detta verk hade han nedlagt sin själs hela romantik, räckt
Byron handen.
Så snart Canova kunde hålla sig till naturen, som i porträtt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
