416 ROM Quirina utövade ett hälsosamt inflytande på poeten under hans Florensvistelse. Han fullbordade sin tragedi “Ricciarda“ och fortsatte att arbeta på dikten “Le Grazie“, vartill han fick en ytterligare eggelse i den marmorgrupp av de tre gudinnorna som Canova då utförde på kejsarinnan Josefines beställning. Foscolo bodde i villa Albrizzi på vänstra Arnostranden, i samma hus “där fordom Galilei hade talat med stjärnorna“. I sina “Grazie“ ämnade han ge en poetisk sammanfattning av alla skilda läror om det sköna. Han gjorde förberedelser så samvetsgranna som hade han varit en filosofisk forskare och samlade material som om det varit fråga om en metafysisk avhandling. Quirina uppmuntrade honom till att förena fragmenten av poemet, skrivna på skilda tider, till ett helt, och till stor del är det nog hennes förtjänst, att en del av dikten räddats åt eftervärlden. Efter Foscolos död förvärvade hon sig hans handskrifter, varibland brottstycken av “Gratierna“ befunno sig, och försökte hopfoga dem till ett helt. Men arbetet översteg hennes förmåga, och poeten Orlandi åtog sig det i hennes ställe; 1848 utgav han dikten, och så hade han lyckats intränga i författarens idévärld, att knappt en sten fattas i byggnaden. Många italienska kritiker ställa till och med “Grazie“ högre än “Sepolcri“. En alltför bestämd betygsordning är väl knappast på sin plats; båda dikterna innehålla partier och särskilt beskrivningar av förstklassig skönhet. Man skulle ju tänka, att signora Magiottis allvar verkade lugnáríde på Foscolos oro. Men så var ingalunda fallet, och flere olika anledningar förmådde honom att lämna Florens. Framför allt besvärade honom stadens skvallersystrar; “var och en av dem“, skrev han, “har hundra ögon och trehundra tungor“. Dessutom fick han veta, att översten Gaetano Battaglia, gift med Lucietta Frappoli, en av hans gamla flammor, hade avlidit i september 1812, och det föranledde honom att så fort sig göra lät avresa till Milano för att anhålla om änkans hand. Men han kom för sent; Lucietta hade redan utsett en efterträdare åt Battaglia, general Fontanelli, som kunde tillförsäkra henne en sorgfriare framtid än poeten. Besvikëlsernas tid började. Lucietta hade i varje fall gjort ett djupare intryck på Foscolo än många andra av hans tycken, ty hon fick stå modell för Ricciarda i tragedien av samma namn, som vi redan omnämnt. Efter Napoleons nederlag vid Leipzig inkallade franske krigsministern alla permitterade militärer i tjänst, och detta hade till följd, att Foscolo nödgades lämna Florens och med saknad skiljas