UGO FOSCOLO 415 längre kunde göra nya erövringar, men hon saknade vad som varit och fann en tröst i att i sitt hjärta nära åtminstone skuggan ay en lidelse. Foscolo lämpade sig för en dylik “retrospektiv “ kärlek, ty han var en ryktbar poet, skrev tragedier i Alfieris anda, hon kunde taga honom i moderligt hägn och på samma gång invagga sig i ljuva illusioner. Betecknande för hennes känslor är ett brev, som hon skrev till poeten, då han redan lämnat Florens: “Je vous regrette d’autant plus“, klagar hon, “que vous ayant connu, je vous estime et je puis dire sans crainte que je vous aime; à mon age l’amitié est un sentiment si pur quon ne doit pas rougir d’aimer celui qui mérite de l’être. Ne croyez pas que je vous puisse oublier, mon amitié pour vous est fondée sur vos belles qualités, et je vous aimerai jusqu’au tombeau; je voudrais vivre dans la même ville que vous, et que les jours que vous consacriez à votre amie (la Bignami) vous les donniez à moi.“ I denna sista önskan spårar man en lätt ansats till svartsjuka. Och under Foscolos vistelse i Florens hade grevinnan d’Albany många anledningar till denna obehagliga känsla, oupphörligt frestades hon att glömma sin moderiiga roll. Trots sin klena hälsa — han led av täta feberanfall — knöt poeten ideligen nya förbindelser eller återknöt gamla, och hans utomordentliga framgång hos kvinnorna màåste sannerligen anses som en psykologisk gåta. Bland den skara av skönheter som förljuvade hans vistelse vid Arno bör främst nämnas Quirina Magiotti, som spelade en viktig roll i hans liv. Quirina, född Mocenni, var bördig från Siena, där hennes mor, en högt bildad kvinna, samlade många framstående italienare och utlänningar i sin salong. Då Quirina redan hade den första ungdomen bakom sig, lät hon förmä sig att bli hustru eller rättare vårdarinna åt en rik idiot, Magiotti från Florens. Denna krävande uppgift fyllde hon på ett mönstergillt sätt och förvaltade även mannens affärer; men då hon lärde känna Foscolo, föll hon för hans tjuskraft och knöt en förbindelse med honom. Hon såg poeten första gången på Ponte Vecchio, och redan då, bekänner hon själv, började hennes hjärta häftigt klappa vid hans åsyn. Hon besökte honom, när han var sjuk, hon hjälpte honom ekonomiskt, och hela livet igenom förblev hon hans. trofasta, hängivna väninna, trots att Foscolo ingalunda skonade hennes känslor och gav henne ständiga anledningar till svartsjuka. “Om jag ändå vore man och i stället för att älska dig finge vara din vän!“ brukade hon bittert sucka.