Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Ugo Foscolo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UGO FOSCOLO 417
från Quirina Magiotti, med förtvivlan från en ung skönhet, som
han liknade vid Venus, underförstående att han själv var Mars.
Han styrde kosan till Milano, och där väntade honom
ledsamma överraskningar. Paolo Bignami, den rike bankiren, hade
gjort bankrutt, vilket nära berörde Foscolo. Bankirens maka,
Maddalena Marliani, var en bland Milanos skönaste kvinnor och
därjämte behaglig och intelligent. Hon hade gift sig med Paolo
1805. Hennes salong blev inom kort en samlingsplats för
huvudstadens intelligens, och det påstods, att Napoleon sökt vinna
hennes ynnest, fast förgäves. Foscolo hade bättre tur; två år
efter Maddalenas giftermål knöt han en förbindelse med henne,
och den vackra bankirfrun besökte honom till och med i Pavia,
då han var universitetsprofessor där. Men Bignami upptäckte,
att poeten blivit alltför intim vän till hans hustru, och förbjöd
1809 allt vidare umgänge dem emellan. Efter Bignamis bankrutt
besökte Foscolo donna Maddalena för att det ej skulle se ut
som om han ville överge henne i den olycka som drabbat dem.
Men hos Paolo vaknade svartsjukan ånyo; han förklarade i all
vänskaplighet för poeten, att han visserligen ansåg svartsjuka
“irragionevole“ men att han ej förmådde övervinna denna fula
lidelse, och bad honom att ej besöka hans hus.
Foscolo måste foga sig, men korrespondensen mellan honom
och Maddalena avbröts ej, utan fortgick med en trogen
kammarjungfrus hjälp. Poeten förmådde emellertid ej trösta sig, och
finge man döma efter ett brev från honom till grevinnan d’’Albany
av den 8 januari 1814, skulle Maddalena Bignami ha varit hans
livs enda kärlek. “Denna kärlek“, skriver han, “är icke längre
ett sår utan en kronisk böld, som inte kan läkas. Jag vet att
min känsla är hopplös och till fördärv för mig, jag försöker
bekämpa den, men febern blott återkommer med förnyad
våldsamhet. Denna lidelse överröstar alla förhoppningar och drömmar
om fäderneslandet, om ära, om oberoende...“
Icke nog med Bignamis bankrutt; ett regeringsdekret
förkunnade, att räntorna på i Monte Napoleone insatta kapital icke
längre skulle komma att utbetalas till venetianska medborgare.
Därigenom förlorade Foscolo inkomsten av sin förmögenhet, och
endast en pension på. 2,000 lire återstod honom. De politiska
händelserna bidrogo också att öka poetens melankoli; det
napoleonska jätteväldet föll sönder, i Milano härskade anarki, och
ytterlighetspartierna satte i gång en revolution, som gav de
österrikiska trupperna anledning att inrycka i Lombardiet.
Rokokomänniskorna. 27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
