UGO FOSCOLO 417 från Quirina Magiotti, med förtvivlan från en ung skönhet, som han liknade vid Venus, underförstående att han själv var Mars. Han styrde kosan till Milano, och där väntade honom ledsamma överraskningar. Paolo Bignami, den rike bankiren, hade gjort bankrutt, vilket nära berörde Foscolo. Bankirens maka, Maddalena Marliani, var en bland Milanos skönaste kvinnor och därjämte behaglig och intelligent. Hon hade gift sig med Paolo 1805. Hennes salong blev inom kort en samlingsplats för huvudstadens intelligens, och det påstods, att Napoleon sökt vinna hennes ynnest, fast förgäves. Foscolo hade bättre tur; två år efter Maddalenas giftermål knöt han en förbindelse med henne, och den vackra bankirfrun besökte honom till och med i Pavia, då han var universitetsprofessor där. Men Bignami upptäckte, att poeten blivit alltför intim vän till hans hustru, och förbjöd 1809 allt vidare umgänge dem emellan. Efter Bignamis bankrutt besökte Foscolo donna Maddalena för att det ej skulle se ut som om han ville överge henne i den olycka som drabbat dem. Men hos Paolo vaknade svartsjukan ånyo; han förklarade i all vänskaplighet för poeten, att han visserligen ansåg svartsjuka “irragionevole“ men att han ej förmådde övervinna denna fula lidelse, och bad honom att ej besöka hans hus. Foscolo måste foga sig, men korrespondensen mellan honom och Maddalena avbröts ej, utan fortgick med en trogen kammarjungfrus hjälp. Poeten förmådde emellertid ej trösta sig, och finge man döma efter ett brev från honom till grevinnan d’’Albany av den 8 januari 1814, skulle Maddalena Bignami ha varit hans livs enda kärlek. “Denna kärlek“, skriver han, “är icke längre ett sår utan en kronisk böld, som inte kan läkas. Jag vet att min känsla är hopplös och till fördärv för mig, jag försöker bekämpa den, men febern blott återkommer med förnyad våldsamhet. Denna lidelse överröstar alla förhoppningar och drömmar om fäderneslandet, om ära, om oberoende...“ Icke nog med Bignamis bankrutt; ett regeringsdekret förkunnade, att räntorna på i Monte Napoleone insatta kapital icke längre skulle komma att utbetalas till venetianska medborgare. Därigenom förlorade Foscolo inkomsten av sin förmögenhet, och endast en pension på. 2,000 lire återstod honom. De politiska händelserna bidrogo också att öka poetens melankoli; det napoleonska jätteväldet föll sönder, i Milano härskade anarki, och ytterlighetspartierna satte i gång en revolution, som gav de österrikiska trupperna anledning att inrycka i Lombardiet. Rokokomänniskorna. 27