Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Lord Byron i Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432 ROM
förfärdigade lordens skodon under två år, 1805—1807, så påstod
denne, att Byrons fötter voro fullkomligt lika varandra och att
han blott nödgades snöra åt den vänstra kängan hårdare för att
ge foten stadga.
I sin klädsel utvecklade Byron gärna en viss originalitet.
Sin hals blottade han så djupt som anständigheten tillät, och i
Österlandet och Italien uppträdde han i åtskilliga slags ganska
egendomliga kostymer, vilket för resten på den tiden väckte
mindre uppseende än det nu skulle göra, ty man var van
vid de napoleonska militäruniformerna, och männen tillägnade
sig mycket av deras prål och grannlåter. Så bar t. ex. Byron
vid högtidliga tillfällen under vistelsen i Konstantinopel en
skarlakansröd, rikt guldbroderad uniform och en plymagerad hatt
sådan som engelska arméns adjutanter brukade. Det varpå den
tiden militärerna som dikterade modet.
Byron var alltid rädd om sin “andliga människa“, han ville
ej förspilla de gåvor naturen skänkt honom. För att inte
försoffas under samlivet med Marianna skaffade han sig en
sysselsättning, som skulle hålla hans intellektuella energi vid makt.
Sysselsättningen var rätt originell, men ett tillfälle erbjöd sig,
och han grep det; han började studera armeniska, sedan han
gjort bekantskap med en munk i S. Lasarusklostret, som höll
på att skriva en engelsk-armenisk grammatik. “Jag tyckte“,
skrev han till Moore, “att jag var i behov av något torrt
studium, och jag grep mig an med detta språk, med det mest
ansträngande tidsfördriv jag kunde finna här, och jag spänner min
uppmärksamhet som på en sträckbänk.“ Inom kort märkte han
emellertid, att sträckbänken beredde stunder av njutning, ty
armeniskan är ett rikt språk, och i klostret funnos fängslande
böcker av armeniska författare samt grekiska översättningar av
persiska, syriska och andra original. Vad som bidrog att sporra
honom till uthållighet var bristen på denna dygd hos tjugo unga
fransmän, som kommo till Venedig i avsikt att bedriva studier
i armeniska; de började på måndagen, och på torsdagen
stannade femton av dem vid alfabetets tjugosjätte bokstav, sade
armeniskan farväl och återvände till Frankrike. Det var ett
Waterloo, tillfogar Byron, där armeniska alfabetet besegrade
fransmännen.
Var morgon alltså for poeten i gondol till de armeniska
munkarna, och på aftonen gick han på teatern eller
“conversazioni“, vilka han dock fann ledsamma, ty enligt venetiansk sed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
