432 ROM förfärdigade lordens skodon under två år, 1805—1807, så påstod denne, att Byrons fötter voro fullkomligt lika varandra och att han blott nödgades snöra åt den vänstra kängan hårdare för att ge foten stadga. I sin klädsel utvecklade Byron gärna en viss originalitet. Sin hals blottade han så djupt som anständigheten tillät, och i Österlandet och Italien uppträdde han i åtskilliga slags ganska egendomliga kostymer, vilket för resten på den tiden väckte mindre uppseende än det nu skulle göra, ty man var van vid de napoleonska militäruniformerna, och männen tillägnade sig mycket av deras prål och grannlåter. Så bar t. ex. Byron vid högtidliga tillfällen under vistelsen i Konstantinopel en skarlakansröd, rikt guldbroderad uniform och en plymagerad hatt sådan som engelska arméns adjutanter brukade. Det varpå den tiden militärerna som dikterade modet. Byron var alltid rädd om sin “andliga människa“, han ville ej förspilla de gåvor naturen skänkt honom. För att inte försoffas under samlivet med Marianna skaffade han sig en sysselsättning, som skulle hålla hans intellektuella energi vid makt. Sysselsättningen var rätt originell, men ett tillfälle erbjöd sig, och han grep det; han började studera armeniska, sedan han gjort bekantskap med en munk i S. Lasarusklostret, som höll på att skriva en engelsk-armenisk grammatik. “Jag tyckte“, skrev han till Moore, “att jag var i behov av något torrt studium, och jag grep mig an med detta språk, med det mest ansträngande tidsfördriv jag kunde finna här, och jag spänner min uppmärksamhet som på en sträckbänk.“ Inom kort märkte han emellertid, att sträckbänken beredde stunder av njutning, ty armeniskan är ett rikt språk, och i klostret funnos fängslande böcker av armeniska författare samt grekiska översättningar av persiska, syriska och andra original. Vad som bidrog att sporra honom till uthållighet var bristen på denna dygd hos tjugo unga fransmän, som kommo till Venedig i avsikt att bedriva studier i armeniska; de började på måndagen, och på torsdagen stannade femton av dem vid alfabetets tjugosjätte bokstav, sade armeniskan farväl och återvände till Frankrike. Det var ett Waterloo, tillfogar Byron, där armeniska alfabetet besegrade fransmännen. Var morgon alltså for poeten i gondol till de armeniska munkarna, och på aftonen gick han på teatern eller “conversazioni“, vilka han dock fann ledsamma, ty enligt venetiansk sed