Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Lord Byron i Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LORD BYRON I ITALIEN 431
var underligt, ty enligt talrika vittnesbörd var poeten en bland
sin tids vackraste män, och på kvinnorna utövade han en
oemotståndlig tjusning. Hans samtida påstå, att ingen av de målare
som porträtterat honom, varken Sanders eller Philipps, Holmes
eller Westall, lyckats återge uttrycket i hans ansikte. Byron var
smärt och av medellängd, hade ett litet huvud med hög panna
och mörkbrunt hår, som föll i lockar. Hans öron voro så små
och vackra, att den turkiske storvesiren i Albanien, då han fick
se poeten, yttrade till sin omgivning, att den där främlingen
måste vara av förnäm börd, ty små öron äro ett tecken på
aristokratisk härstamning. Kvinnorna föllo i extas över Byrons
vita tänder, hans intressanta blekhet, hans fina händer. Det
mest fängslande hos poeten var dock hans ögon, nästan svarta,
skuggade av mörka ögonhår. För övrigt var det omöjligt att
uppge deras färg, så växlade glansen i dem, alltefter poetens
stämning. Den lilla Eliza Smith frågade en gång systern, Mrs
Spencer Smith, “Florence“ i “Childe Harold“, vilken färg Byrons
ögon egentligen hade; Mrs Smith svarade, att hon ej visste det,
hon trodde att de voro mörka; säkert var att de hade en nästan
överjordisk glans. Signora Albrizzi däremot, som ofta såg Byron
som gäst hos sig, förklarade, att han hade blå ögon, som lånat
sin färg av himlen. Poetens vän Moore sade, att hans ögon
hade en underbar förmåga att uttrycka de mest skiftande
känslor och lidelser, från pojkaktig munterhet till djupaste vemod
eller från strålande älskvärdhet till förakt och fruktansvärd vrede.
Förändringarna i hans ansiktsuttryck voro så oväntade och
häftiga, att det föreföll som om storm och klaraste solsken ständigt
växlade i hans själ. Stundom bredde sig en sällsam blekhet
över hans drag, någon tanke hade gripit honom, han var som
borta från världen. Överste Wildeman, en ungdomsvän till
skalden, förklarade, att Byron var den enda bland människor,
som verkligen förtjänade att kallas skön. Den lätta haltningen
verkade ej det minsta störande. Grevinnan Albrizzi påstod, att
då Byron trädde in i en salong, kunde man knappast märka,
att han gick annorlunda än andra, och att för övrigt den
obetydliga haltningen endast bidrog att framhäva det originella hos
honom. Engelsmannen Galt, författare till en biografi över Byron,
berättar, att han gjorde bekantskap med poeten ombord på en
båt och att det gick flere dagar, innan han märkte, att han
haltade. Och för att slutligen åberopa det mest trovärdiga vittnet
i denna sak, skomakaren William Swift’ från Southwell, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
