LORD BYRON I ITALIEN 431 var underligt, ty enligt talrika vittnesbörd var poeten en bland sin tids vackraste män, och på kvinnorna utövade han en oemotståndlig tjusning. Hans samtida påstå, att ingen av de målare som porträtterat honom, varken Sanders eller Philipps, Holmes eller Westall, lyckats återge uttrycket i hans ansikte. Byron var smärt och av medellängd, hade ett litet huvud med hög panna och mörkbrunt hår, som föll i lockar. Hans öron voro så små och vackra, att den turkiske storvesiren i Albanien, då han fick se poeten, yttrade till sin omgivning, att den där främlingen måste vara av förnäm börd, ty små öron äro ett tecken på aristokratisk härstamning. Kvinnorna föllo i extas över Byrons vita tänder, hans intressanta blekhet, hans fina händer. Det mest fängslande hos poeten var dock hans ögon, nästan svarta, skuggade av mörka ögonhår. För övrigt var det omöjligt att uppge deras färg, så växlade glansen i dem, alltefter poetens stämning. Den lilla Eliza Smith frågade en gång systern, Mrs Spencer Smith, “Florence“ i “Childe Harold“, vilken färg Byrons ögon egentligen hade; Mrs Smith svarade, att hon ej visste det, hon trodde att de voro mörka; säkert var att de hade en nästan överjordisk glans. Signora Albrizzi däremot, som ofta såg Byron som gäst hos sig, förklarade, att han hade blå ögon, som lånat sin färg av himlen. Poetens vän Moore sade, att hans ögon hade en underbar förmåga att uttrycka de mest skiftande känslor och lidelser, från pojkaktig munterhet till djupaste vemod eller från strålande älskvärdhet till förakt och fruktansvärd vrede. Förändringarna i hans ansiktsuttryck voro så oväntade och häftiga, att det föreföll som om storm och klaraste solsken ständigt växlade i hans själ. Stundom bredde sig en sällsam blekhet över hans drag, någon tanke hade gripit honom, han var som borta från världen. Överste Wildeman, en ungdomsvän till skalden, förklarade, att Byron var den enda bland människor, som verkligen förtjänade att kallas skön. Den lätta haltningen verkade ej det minsta störande. Grevinnan Albrizzi påstod, att då Byron trädde in i en salong, kunde man knappast märka, att han gick annorlunda än andra, och att för övrigt den obetydliga haltningen endast bidrog att framhäva det originella hos honom. Engelsmannen Galt, författare till en biografi över Byron, berättar, att han gjorde bekantskap med poeten ombord på en båt och att det gick flere dagar, innan han märkte, att han haltade. Och för att slutligen åberopa det mest trovärdiga vittnet i denna sak, skomakaren William Swift’ från Southwell, som