LORD BYRON I ITALIEN 433 sutto damerna i en krets kring värdinnan i huset och männen stodo i grupper i salongen, vadan intet allmänt samtal kunde uppstå. Redan vid sin ankomst till Italien hade Byron varit ganska förtrogen med italienskan, och när hannu hade en sådan lärarinna som Marianna, lärde han sig på några veckor den venetianska dialekten, som han fann underbart melodisk och vacker. Bäst trivdes han också tillsammans med Marianna, som var hans “värmande flamma“, och efter några veckors bekantskap bedyrade han, att han aldrig träffat en så intagande och så originell kvinna. Inom kort inträffade emellertid en stor förändring i Byrons venetianska liv, hittills delat mellan Marianna och de armeniska munkarna. Karnevalen kom; venetianskorna lärde närmare känna Byron på baler, redutter, teatern och började avundas Marianna den vackre och kanske även rike engelsmannen. I mitten av januari lämnade en gondoliär poeten ett brev, vari en anonym venetianska uttryckte sin önskan att få tala med honom antingen på ön S. Lazzaro eller i en gondol. Byron svarade, att bäst vore, om den okända ville söka honom i hans bostad klockan tio på aftonen, då var han ensam hemma, eller maskerad uppsöka honom på redutten vid midnatt. På aftonen, då Marianna med sin man var borta hos bekanta, inträdde verkligen till Byron en ung, vacker, kanske nittonårig kvinna och presenterade sig för honom som hans väninnas svägerska. Hon talade icke blott italienska utan även nygrekiska, ty hennes mor var en grekinna från Korfu. Knappt hade emellertid en angenäm konversation börjat, förrän dörren slogs upp. Marianna kom inrusande, och utan att yttra ett ord kastade hon sig i vilt raseri över svägerskan, började örfila henne, slet henne i håret och knuffade henne ut ur rummet. Byron ville skynda till offrets hjälp, men hon hade redan flytt, och Marianna låg avsvimmad i poetens armar. Byron började badda henne med eau de cologne, ättika, plockade fram- hela sitt resapotek, men inte ens de starkaste medel hade någon effekt. Kammartjänaren Fletcher infann sig, den sjuka placerades på en soffa, där hon låg blek och till utseendet livlös; först efter midnatt vaknade hon till sans. Strax efteråt kom Segati, och då han fick se sin hustru halvt medvetslös, med upplöst hår och derangerad toalett frågade han vad som hänt. Byron svarade, att nu var det ej tid att ge några förklaringar, nu gällde det att rädda henne, och man bar henne till hennes bostad. Följande morgon lät Byron genom Fletcher fråga, om signoran Rokokomänniskorna. | 28