434 ROM var återställd. Poeten väntade, att det skulle följa ett häftigt uppträde mëellan man och hustru, och var beredd att befria henne ur tyrannens klor, men till hans stora glädje hade Marianna fullständigt återhämtat sig efter den nattliga kampanjen och makarna voro de bästa vänner i världen. Längre fram presenterade köpmannen Byron räkningen; grannarna märkte, att klädesaffären åter började blomstra, och sade, att i stället för att som hittills heta “al cervo“ hade den nu ändrat skvlt och hette “al corno inglese“, “engelska hornet“. Snart hade hela Venedig hört talas om uppträdet i engelsmannens bostad, och från den stunden blev Byron en av de populäraste personerna i staden. Hans frikostighet bidrog också atı göra honom omtyckt bland folket; då Shelley en gång steg i en gondol vid Fusina för att fara till Venedig, frågade hañ gondoliären, om han hört talas om Byron, och fick till svar: “Jo det är ju den där utlänningen som har ett så konstigt namn och ger bort så mycket pengar.“ Marianna förblev härskarinna i Byrons hjärta under hela karnevalen 1817. Poeten njöt med hela sin varelse av den venetianska friheten, tog kanske till och med alltför flitig del i nöjena, ty efter sista balen i Fenice kände han sig alldeles uttröttad och var nästan glad, att stora fastan nalkades. Vilan kom emellertid för sent; karnėvalsfestandet slöt med att poeten insjuknade i svår feber. Trots Mariannas ivriga uppmaningar vägrade han att tillkalla läkare och ansåg, att havresoppa skulle kurera honom. Han hade för övrigt rätt, ty inom kort var han återställd. Hans tillgivenhet för Marianna endast växte; “antilopen“ var poetens ständiga sällskap, då han skrev, satt hon tyst vid hans sida och såg på honom eller läste Boccaccio. Byron började umgås med planer på att lämna Venedig, men Marianna ville följa honom, vilket försvårade saken, isynnerhet som hon hade en liten son och hade svårt att skiljas från honom. “Dettà solbarn“, skrev Byron om henne, “tänker inte på annat än kärlek, och jag måste därför tänka för två.“ “Den italienska moralen är det underligaste jag någonsin tänkt mig. Inte blott i praktiken utan även i teorien äro kvinnornas motalbegrepp löjligt förvridna. De fördöma den äktenskapliga otroheten i och för sig, men betrakta sin kärlek till älskaren som en fullgiltig ursäkt, ja de anse denna känsla för en verklig dygd, i synnerhet om kärleken är oegennyttig och förenad med trohet mot en enda