LORD BYRON I ITALIEN 441 nandet, att han lät översätta versen på tio språk, grekiska, latin, italienska, tyska, franska, spanska, illyriska, hebreiska, armeniska och samaritanska (?). Ordet “appetite“ i originalet utbytte han dock först mot “buon gusto“. Utom hos Hoppners var Byron flitig gäst hos grevinnan Albrizzi, som han kallade den italienska M:me de Staël, vilket naturligtvis ej litet smickrade den venetianska contessan. Grevinnan, som ännu såg bra ut, försökte fånga Byron i sina garn, men poeten tyckte ej om “blåstrumpor“ och varpå sin vakt -mot donna Isabella, som dock en gång i sina “Ritratti“ skulle teckna en av de mest lyckade bilder vi ha av honom. Ibland antog han emellertid inbjudningar till middag hos henne och gick även på hennes “conversazioni“, men då han där träffade en mängd landsmän, börjadė han mer och mer undvika hennes salonger. Däremot trivdes han hos grevinnan Benzon, ty hos henne umgicks så gott som uteslutande italiensk societet, och den tyckte han bättre om än utlänningarna. Det oaktat sammanträffade han även där en gång med en engelsk familj, som efterlämnade ett ytterst obehagligt minne hos honom. Överste Montgomery, Wellingtons adjutant, som sedan några dagar vistades i Venedig med sin unga, spanska hustru och sin syster, den några och tjuguâåriga Mary, infann sig med sina damer på en “conversazione“ hos grevinnan Benzon. Som vanligt satt sällskapet i en krets, och bredvid miss Montgomery satte sig Mengaldo, som vi strax skola lära känna. Mengaldo, som visste, att miss Montgomery var god vän till lady Byron, frågade henne, om hon kände poeten. — Mycket litet, — svarade hon. I detsamma reste sig Byron från sin plats och började gå i riktning mot de samtalande. — Se här kommer Byron, — sade Mengaldo, — säkert vill han hälsa på er. — Det vågar han ej, — svarade miss Montgomery i vred ton. Byron hade emellertid alls icke haft för avsikt att närma sig sin hustrus väninna, och när han dagen därpå fick höra talas om hennes svar till Mengaldo, ville han duellera med översten. Mr Scott, en medlem av engelska ambassaden i Venedig och Byrons vän, lyckades dock lugna honom. Händelsen visar hur uppretad den engelska societeten var mot Byron; man jämförde honom med Nero och Heliogabalus, vilket i allt fall ju vat varken kvickt eller träffande. Denne cavaliere Angelo Mengaldo, som ofrivilligt givit an-