Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Lord Byron i Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442 ROM
ledning till miss Montgomerys förolämpande yttrande, blev inom
kort poetens så gott som oskiljaktige följeslagare i Venedig.
Mengaldo, född i Bassano 1787, ägnade sig först åt juridiska
studier, sedan tjänade han i napoleonska armén och utmärkte
sig flere gånger som en tapper officer och förträfflig simmare.
En gång, då Napoleon gjorde en rond genom lägret, fann han
Mengaldo läsande Tacitus; alltsedan dess hade han en mycket
god tanke om honom, och styrktes däri, då den unge officern
vid Wagram ådagalade stor kallblodighet och oförskräckthet.
Genom sin skicklighet i simning räddade han vid Beresina
överste Moroni, som skulle ha drunknat, om ej Mengaldo kommit
till hans hjälp. Efter Napoleons fall ämnade den unge militären
bli advokat i Venedig, men han lyckades ej utverka
õsterrikiska regeringens tillstånd och blev i stället en salongshjälte, en
dagdrivare, som så många andra unga venetianare. För resten
skrev han memoarer på franska, huvudsakligen skildrande hans
kärleksäventyr. Ibland diktade han också verkligt lyckade
sonetter, tillägnade diverse sköna kvinnor.
Byron och Mengaldo träffades minst två gånger om dagen,
en gång hos konsul Hoppners och på kvällarna i salonger, på
redutten eller på någon av teatrarna Fenice, S. Benedetto och
S. Luca. Byron hyrde en loge i Fenice. En viss gemenskap i
öden och åskådningar förenade de båda unga männen. Båda
voro egentligen urspårade existenser, som brutit med sin familj
och levde skilda från den, båda hade förr dyrkat Napoleon som
befriaren av Europas folk från monarkernas tyranni, och då de
i det avseendet ändrat uppfattning, hade de blivit republikaner,
bägge slutligen voro kanske alltför ivriga dyrkare av
venetianskornas behag. En gemensam egenskap hade emellertid så när skilt
dem åt: skickligheten i simning. Byron var en mästerlig ryttare
och simmare och var måhända mera stolt över dessa sina
talanger än över sitt poetiska snille. Tack vare österrikiske
guvernörens tillmötesgående fick han tillfälle att hyra ett numera
odugligt fort på Lidon, åt Malamocca till, och gjorde om det
till stall, och rodd av sin Tito begav han sig var morgon dit
i stället för till de armeniska munkarna och red i några timmar.
ämte denna förströelse var simning hans älsklingsnöje, och han
påstod, att utom hans skolkamrat i Cambridge, Mathews, kände
han ingen som i den sporten kunde mäta sig med honom. Den
stackars Mathews råkade emellertid en gång snärja in sig i
Themsens gräs och drunknade. Då en gång i grevinnan Benzons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
