442 ROM ledning till miss Montgomerys förolämpande yttrande, blev inom kort poetens så gott som oskiljaktige följeslagare i Venedig. Mengaldo, född i Bassano 1787, ägnade sig först åt juridiska studier, sedan tjänade han i napoleonska armén och utmärkte sig flere gånger som en tapper officer och förträfflig simmare. En gång, då Napoleon gjorde en rond genom lägret, fann han Mengaldo läsande Tacitus; alltsedan dess hade han en mycket god tanke om honom, och styrktes däri, då den unge officern vid Wagram ådagalade stor kallblodighet och oförskräckthet. Genom sin skicklighet i simning räddade han vid Beresina överste Moroni, som skulle ha drunknat, om ej Mengaldo kommit till hans hjälp. Efter Napoleons fall ämnade den unge militären bli advokat i Venedig, men han lyckades ej utverka õsterrikiska regeringens tillstånd och blev i stället en salongshjälte, en dagdrivare, som så många andra unga venetianare. För resten skrev han memoarer på franska, huvudsakligen skildrande hans kärleksäventyr. Ibland diktade han också verkligt lyckade sonetter, tillägnade diverse sköna kvinnor. Byron och Mengaldo träffades minst två gånger om dagen, en gång hos konsul Hoppners och på kvällarna i salonger, på redutten eller på någon av teatrarna Fenice, S. Benedetto och S. Luca. Byron hyrde en loge i Fenice. En viss gemenskap i öden och åskådningar förenade de båda unga männen. Båda voro egentligen urspårade existenser, som brutit med sin familj och levde skilda från den, båda hade förr dyrkat Napoleon som befriaren av Europas folk från monarkernas tyranni, och då de i det avseendet ändrat uppfattning, hade de blivit republikaner, bägge slutligen voro kanske alltför ivriga dyrkare av venetianskornas behag. En gemensam egenskap hade emellertid så när skilt dem åt: skickligheten i simning. Byron var en mästerlig ryttare och simmare och var måhända mera stolt över dessa sina talanger än över sitt poetiska snille. Tack vare österrikiske guvernörens tillmötesgående fick han tillfälle att hyra ett numera odugligt fort på Lidon, åt Malamocca till, och gjorde om det till stall, och rodd av sin Tito begav han sig var morgon dit i stället för till de armeniska munkarna och red i några timmar. ämte denna förströelse var simning hans älsklingsnöje, och han påstod, att utom hans skolkamrat i Cambridge, Mathews, kände han ingen som i den sporten kunde mäta sig med honom. Den stackars Mathews råkade emellertid en gång snärja in sig i Themsens gräs och drunknade. Då en gång i grevinnan Benzons