448 ROM ladyn återvänder till London, och Byron, som vill gottgöra det onda han gjort, testamenterar henne hela sin förmögenhet och beger sig själv som botgörare ut i grekiska frihetskriget. Medan förbindelsen med Margherita ännu varade, umgicks Byron m’ed planer på att skriva ett stort satiriskt poem, något i samma stil som “Beppo“. Av renässansens italienska poeter var Pulci den som mest tilltalade honom. Hans “Morgante“ satte han kanske högre än dikten verkligen förtjänade, och 1820 översatte han “Morgantes“ första sång till engelska, och denna översättning jämte “Childe Harold“ ansåg han för det bästa han åstadkommit “Jag behöver en hjälte!“ ropade nu Byron, och han fann honom i den gamle Don Juan, en gestalt som särskilt lämpade sig för skildringen av poetens erotiska erfarenheter. Formen fann Byron dels i sina egna verk, dels i “Morgante“, en dikt, vari författaren bröt med poetikens alla regler och, sóm en italiensk skriftställare uttrycker sig, blev en fullkomlig litterär anarkist. En dylik anarkism passade även Byron, som kände behov av att ge uttryck åt all sin förbittring mot hustrun, mot det engelska samhället, mot lord Castlereagh och de kritici, som nedgjorde hans arbeten. För Don Juans första kärleksäventyr hade poeten typer i överflöd, och kanske att Marianna stått modell mer än en gång. Svårare var att finna ett levande motstycke till Haidée, men de färska erfarenheterna med Margherita underlättade uppgiften. Många drag, karakteristiska för denna kvinna, som en vulkan tycktes ha uppkastat på jordytan, inflätade poeten i Haidées gestalt; särskilt igenkänner man henne, då sjörövarens dotter förvandlas till en furie, en vildinna, som avskuddar sig alla kulturens bojor och låter sig ledas endast av instinkt och lidelse. Första sången av “Don Juan“, som utkom den 15 juli 1819, uppväckte en storm i England; Byrons vänner hade avrått honom från att publicera poemet, främst på grund av hans hänsynslösa skildring av lady Byron, vars porträtt envar lätteligen igenkände i spanjorskan donna Inez. Bland annat säger där Byron om henne: Vår donnas älsklingsstudium var matesen, och storsintheten var hon till person, därjämte attiskt kvick, men som katkesen högtidlig eljest i konversation, ett underverk, se där i korthet tesen