LORD BYRON I ITALIEN 467 hästen; han reste sig dock genast. Man befann sig strax utanför palazzo Lanfranchi; Byron ropade på betjäningen, två italienska stallknektar kommo utrusande, och den ene av dem, venetianaren Giambattista Falcieri, tilldelade sergeanten ett sådant slag i huvudet med en påk, att soldaten vacklade i sadeln och med knapp nöd tog sig fram till ett närbeläget neapolitanskt kafé, där han gled ur sadeln med ropet: “Son morto!“ Det ringdes i “Misericordias“ klocka, Masi bars till ett sjukhus, och under tiden samlade sig en mängd folk och studenter utanför palazzo Lanfranchi och utfor i hotelser mot Byron och engelsmännen. Poeten lät barrikadera sin port, men då hopen erfor, att upphovsmannen till olyckan var en venetianare och ej en engelsman, skingrade den sig småningom. Poeten litade dock ej på pisanarna, och befarande ett förnyat angrepp dagen därpå lät han uppställa två små kanoner i förstugan och beväpnade hela betjäningen. Stormen lade sig emellertid, Masis sår befanns ej vara dödligt, och Byron skickade till honom den bäste kirurgen i staden. Allt slutade väl; endastgrevinnan Guiccioli, som under hela äventyret hade ropat: “O cielo! o cielo!“ blev sjuk av förskräckelsen, och dagen därpå måste man åderlåta henne. Masi själv hade allt skäl att gratulera sig till äventyret, ty då Ferdinand Ill erfor, att sergeanten hädanefter var oduglig till krigstjänst, tilldelade han honom privilegium på att sälja salt och tobak i Pisa, och engelska artister belägrade hans butik för att få måla av hjälten, vars porträtt man under någon tid kunde få i varenda bokhandel i London. Masi dog först 1858. Den hetlevrade Falcieri arresterades, men inte heller han fick skäl att beklaga sig, ty Byron sände honom lukulliska middagar i fängelset. Efter två månadeı: frigavs han. Storhertigen av Toskana gav dock order, att han skulle utvisas, ty han ville inte ha några “skallbräckare“ inom sina landamären. “Granduca non vuol grattacapi!“ Ett tungt slag drabbade Byron i slutet av april samma år. Helt oväntat erhöll han underrättelse, att Allegra insjuknat i feber, och efter några dagars lidande avled hon. Poeten var innerligt fästad vid henne och sörjde uppriktigt sin lilla flicka. Den femåriga Allegras stoft lät han föra till England, till Harrow, där hon jordades vid ingången till kyrkan. Kyrkorådet tillät emellertid ej, att en vård restes på graven, den puritanska församlingen skulle ha tagit alltför stor anstöt av upptäckten, att Byron hade en illegitim dotter; så vitt jag vet finnes än i dag