466 ROM Williams hade en mycket intagande hustru, kring vilken alla insulanerna samlade sig, och en av hennes ivrigaste beundrare var Mr Trelawny, en vacker, mörklagd ung man med stora mustascher, litet lik en arab. Man kallade honom den irrande riddarėn, ty han flackade omkring till lands och sjöss och sökte äventyr. Till Pisa kom han för att få lära känna Shelley och Byron, vilkas radikala åsikter han delade, och dessutom ämnade han jaga med Williams på Maremman. Till kretsen hörde vidare kapten Roberts och irländaren Mr Taaffe, sysselsatt med att översätta Dante. Shelley intresserade sig därjämte livligt för contessina Emilia Viviani, ett offer för cicisbeismen. Hennes far, greve Viviani, gifte om sig med en ung kvinna, som hade en inom familjen erkänd cicisbeo, och som Emilia var ovanligt vacker, blev styvmodern rädd, att hennes cavaliere servente skulle förälska sig i den unga flickan, och förmådde sin man att sätta henne i kloster. Shelley fick vetskap om denna upprörande händelse och ville hjälpa Emilia; men den vackra italienskan tände en “mystisk kärlek“ hos honom, och inspirerad av denna nya Beatrice skrev han dikten “Epipsychidion“. Ett år därefter gifte man bort Emilia, “vestalsystern“, som Shelley kallade henne, med en godsägare på Maremman, en viss Biondi, men den arma blev djupt olycklig med honom, insjuknade dessutom i malaria och dog ej långt därefter i Florens. Lugnet inom engelska kolonien blev stört av en obehaglig tilldragelse. På aftonen den 24 mars 1822 återvände en kavalkad med Byron i spetsen från en tur utåt Porta alle Piaggevägen till palazzo Lanfranchi. I Byrons sällskap redo fem andra herrar, bland vilka Shelley och Taaffe, och i en täckt vagn åkte “grevinnan Guiccioli och Mary Shelley. Plötsligt hördes hovslag bakom kavalkaden, sergeanten vid “Reali cacciatori toscani“, Ernesto Masi, kom ridande i fullt trav, tydligen ute i ett angeläget ärende. Sergeanten råkade knuffa till Mr Taaffe, men red på utan att be om ursäkt. Byron trodde, att det var en officer vid toskanska armén och att han avsiktligt förolämpat engelsmännen, och han sporrade sin häst och började jaga ryttaren och ropa, att denne skulle ge honom sitt kort. Sergeanten förstod ej vad utlänningen ville, men seende att hela ryttarskaran förföljde honom, stannade han. Engelsmännen omringade honom skrikande och hotande. Sergeanten ville försvara sig och gav Shelley ett så kraftigt slag med sabelfästet, att poeten föll av