är såsom n:r 12 från höger en kvistruna infogad. Enär man länge varit på det klara med, att radens första hälft omsatt i yngre runor bör tolkas såsom den från profaninskriften välkända formeln: sakumukminiþat, ha vi att i kvistrunan (det tolfte tecknet) se ett kryptogram för runan þ, futharkens tredje tecken. Enligt v. Friesens senast företagna prövning av kvistrunans sammansättning <footnote>Jfr Otto v. Friesen, Rökstenen, 1920, s. 20 ff. Såsom förkortning för detta arbetes titel användes i det följande R. Vid citering av denna skrift, vars författare numera använder nystavning, har ortografien moderniserats.</footnote> är denna ett tecken av formen ^. Man har att räkna med, att tvenne kvistar stått till vänster och fyra till höger om huvudstaven (då tecknet ses i sitt normala, ej upp och nedvända läge). De båda vänsterkvistarna äro till en del bortskavda, men enligt v. Friesen äro de dock fullt säkert bestämbara till följd av kvarblivna spår. Hur ha vi att tolka innebörden av detta kryptogram, som tydligtvis tillgripits, enär intet tecken i den äldre runraden ägnade sig för maskering av uddljudet i þat? (Det äldre runalfabetet avviker ej här från det yngre.) Tidigare har man i analogi med andra lönnrunor av denna typ i kvistarna sett hänvisning på det underförstådda tecknets ställning inom futharkens runföljd <footnote>Så Bugge, Der Runenstein von Rök, 1910, s. 125, i anslutning till Läffler.</footnote>. Man har tänkt sig en fyrdelning företagen med de 24 ursprungliga runtecknen och trott sig finna tecknet för þ angivet såsom det tredje i fjärde avdelningen nedifrån räknat. Denna hypotes faller på det faktum, att stenen här endast företer spår av två, icke tre vänsterkvistar. Problemet måste tagas upp på nytt. v. Friesen har sökt tolka kryptogrammet såsom en kombination av tre f-runor: genom en trefaldig upprepning av detta tecken skulle det tecken, som kommer såsom n:r 3 med detta räknat som n:r 1 ha markerats. Detta skulle emellertid innebära, att en f-runa även kunnat ha sina sidostavar till vänster om huvudstaven. Ett dylikt system omöjliggör även ett skiljande av en dubbelskriven k-runa från en enkelskriven f-runa. Härtill kommer, att de kvistliknande utskotten äro mycket utbredda och starkt böjda. Kan denna kvistrunas mening förklaras i anslutning till grundprincipen för andra kvistrunor