34 K. Human. Vetenskapssamfis i Lund Årsberättelse 1929—30 19 ff.), att den 12:e strofen syftar på jordmagi och att talet 12 i främreasiatisk mystik just är symbolisk för jorden (jfr UR, s. 24 ff.), att den J3:e strofen, som syftar på skydd i strid, bär bågguden Ulls tal (jfr RT, s. 79 ff.; UR, s. 27 ff.) och att Snorre i Gylfaginning meddelat, att denne hade man främst »att åkalla i tvekamp», att den 15:e strofen bär solrunans tal och genom uttrycket »vid Dellings dörr» (d. v. s. »vid soluppgången») syftar på solen o. s. v. 1 Grógaldr, som är en betydligt yngre dikt, visar rätt så slående överensstämmelser med Lióðatal (om man rekonstruerar med hänsyn till en enstaka omkastning, beroende på allitterationslikhet hos 4:e och 5:e strofen), bl. a. syftar 9:e strofen aven här på nauðr (vars namn visserligen här ej nämnes) och dess tal 9, trolldomskonstens tal (jfr RT, s. 120). Den l:a strofen i Grógaldr uttalar såsom jag redan påpekat (jfr § 3, slutet), att den trollsång, det här är fråga om, sjungits av Rind för Vale. Är min förklaringsprincip för meningen med trollsångernas numrering riktig, bör sålunda Vale-Bos tal vara 1. Såsom nedan skall visas, ger den gematriska undersökningen ett kraftigt stöd åt detta antagande. Talet 14 bör i anslutning till min utredning i studien »Solbanans stjärnbilder i Eddadiktningens mytvärld» (s. 14 f.) ha varit helgat åt f. d. dioskuren Balder (jfr ovan § 8). I den ursprungliga utharken torde den 14:e runan γ\ sannolikt återgående på en ännu äldre typ Y (se vidare § 33), ha kallats *alhis och betytt 'skyddarna' (jfr RT, s. 86, och UR, s. 29 f.) Relativt snart har dubbelsymbolen Y kommit helt ur bruk och tecknet Y och dess talvärde 14 ha så hänförts till en av de f. d. dioskurerna, givetvis då den, som främst varit föremål för dyrkan. Otvivelaktigt har detta varit Balder, Odens son, den av de tvenne, som enligt myten haft verkligt gudomligt ursprung (jfr ovan § 8). Talet 17, björkrunans tal, är enligt vad jag i mina tidigare undersökningar (RT, s. 87 ff., och UR, s. 33 ff.) visat 1 I RT (s. 113) har jag haft svårast att förklara den 16:e strofen, som enligt min mening syftar på Tyr; i UR (s. 33 och s. 60) har jag sedermera framhävt åtskilliga fakta, som tala för, att Tyr, svärdsguden, en gång haft phallisk betydelse; här kan jag även hänvisa till Th. Petersen, Festskrift Eugen Mogk zum 70. Geburtstag 19. Juli 1924, s. 486. Samma tanke är framställd även av H. Gjesstng, Maal og Minne, 1915, s. 74.