gamla hedna religionen ännu vid mitten av 800-talet — och ytterligare bortåt tvenne sekel — satt i orubbat bo i Götalandskapens huvudbygder. Vi gå därför att undersöka tecknens talvärden och dessas kombinationer i lönnskriftens olika grupper. Därvid har man att utgå från följande talvärden hos de 24 utharktecknen (jfr RT, s. 145, och UR, s. 9): i. n 2.V 3- f 4. k 5. < 6. X u þ(th) axi r k g 7. P 8. N 9. t" ιo. 1 11. C) 12! [X w h */ i y>« p 13. \ 14. f 15.* 16. t 17. £ 18. Π s?>i i? 5 t 6 <? 19. Π 20. Γ 21. O 22. £ 23. [X] 24. f m / g>* 0 <* / Rörande de tal, som i anslutning till bokstavsnamnen i runmagien varit tilldelade gudar, som direkt omnämnas eller på ett nog så begripligt sätt antydas i den föreliggande magiska texten, ha vi att före den gematriska undersökningen fasthålla följande: Talet 1 har i runmagien varit det antidemoniska talet itaτ éξoχψ. Därpå finnes en mångfald exempel, vilka jag i föregående arbeten utförligt diskuterat (jfr RT, s. 60 f., 104 f., 115 f., 139, 142, 172, 183 n. 1, 188 ff., 195 ff.; UR, s. 9 t). Med hänsyn till den ovan (jfr § 3, s. 9) meddelade strofen ur Grógaldr bör det speciellt vara den jättedräpande Odens-sonen Bos (Vales) magiska tal (tillika med de av detsamma bildade högre primtalen: 29 etc.). I en föregående undersökning (RT, s. 104 ff., och UR, s. 59 ff.) har jag framlagt en rad skäl, som tala för, att de 18 stroferna i Lióðatal (Odens trollsånger) i tur och ordning syfta på den talmystik, som i forn-isländsk tid förbands med talen 1 t. o. m. 18. Att dikten icke når fram till talet 24, beror därpå, att Oden hejdar sig, då han kommer till sitt eget magiska tal 18 (jfr RT, s. 114). Bland andra märkligare överensstämmelser kan här erinras om, att den 9:e strofen i denna dikt just omnämner nauðr, vilket är namnet på den 9:e runan i utharken (jfr RT, s. 70 ff; UR, s.