avhandling (R) återgivit med »den unge mannen» och i det senare utgivna, i föregående paragraf citerade arbetet med »ungdomen» — såsom 'Uggs skara'. Runföljden -mini kan ej gärna reflektera annat än en fornsvensk kσllektivbildning -mænne (jfr UR, s. 66), alltså egentligen 'skara av män'. I förra sammansättningsleden uk- ser jag ett fornsvenskt Ugg-1, ursprunglig a-stam, identiskt med en i svenskan känd variant till det fornisländska adjektiv, som ligger till grund för Odensnamnet Yggr (med /-omljud): i norrländska dialekter finnes vid sidan av ygg även tigg med betydelsen 'faslig, hemsk' 2. Att de runkunnige, till vilka Rökstensmagikern vänder sig, kallas för 'Odens män' (eg. 'Odens mannaskara'), är så naturligt, att det för envar, som känner denne guds egenskap av trolldomsskriftens skapare, icke behöves någon mera ingående motivering. Att en eller annan forskare här skulle vilja se ett -5- mellan sammansättningslederna, har icke undgått min uppmärksamhet3. Den, som icke vill nöja sig med exemplet Ygg-drasill utan tror sig böra tolka detta på annat än hävdvunnet sätt, kan dock ej bortförklara ett sådant fall som Frey-faxi. Att härmed icke skulle avses 'Freys häst' == 'en åt Frey helgad häst', utan att det skulle beteckna en häst, som »var guden» 4, kan jag icke finna rimligt. För övrigt kan ordet uggmænne (=ukmini) i betydelsen 'runmän, trollkunnige' mycket väl uppfattas som en bildning analog med sammansättningstypen fsv. spakmænne 'fridsamma människor', fvn. rikmenni etc.δ. Den man, som utövade Odens farliga konst, var själv uggR eller mör (jfr vad jag strax nedan skall anföra om en äldre runinskription med fornnordiskt ubciR såsom namn på magikern). Ovan II, 2 a fattar jag icke ristningens fur-niu-altum så- 1 Min i UR, s. 66, givna tydning av första sammansättningsleden såsom innehållande muk-— mug- vidhåller jag icke; detta med hänsyn till nukm- i inskriftens sista korrumperade rad. 2 Jfr Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, 1922, s. 1183. Även i en del fornisländska handskrifter påträffas Ugg- för Ygg-, jfr Lind, Norsk-isländska dopnamn, 1905—lδ. 3 T. ex. Nordenstreng, Studier tillägnade Axel Kock, 1929, s. 194 f. 4 Nordenstreng i ovan citerade publikation, s. 194. 6 Jfr Emil Olson, De appellativa substantivens bildning i fornsvenskan, 1916, s. 80.