— r) Q> Pj k, m> u- Gørlevstenens runföljd þmk har sålunda här utfyllts med ytterligare tre runor. Beakta vi dessa sex runor närmare, finna vi, att fem av dessa: u, þ, q, r, k utgöra början av den gamla hemliga runraden. Enligt vad jag i det föregående utvecklat (jfr § 2) har denna bokstavsrad just varit indelad i fyra grupper med sex runor i varje. Det ligger då nära till hands att förmoda, att kunskapsprovet ursprungligen bestått i att i rätt ordningsföljd nämna den första hexaden (fjärdedelsgruppen) i den gamla, blott av magiker kända följden av tjugofyra runnamn. Utharkens första hexad (uþqrkg) har emellertid slutat med ^-tecknet, ej /^-tecknet. Här måste sålunda vid manuskriptets kopiering av någon icke trolldomsrun-kunnig en förväxling ha skett. Ursprungligen bör det ha stått med gamla runor (^f^fXf)- Tecknet n:r 2 från slutet, en runa som försvunnit ur bruk, har i yngre tid till formen varit okänd. Tecknet har begripligt nog förväxlats med den på Island ofta som märke brukade dubbla mαdr-runan Y *. Vid en följande kopiering har denna bokstav förenklats till γ, den yngre runradens tecken för m, den vanliga tnαðr-runan. Runföljden har därigenom kommit att till hälften överensstämma med första rungruppen i en gammal antidemonisk formel (känd även i Danmark och använd på Gørlevstenen, jfr § 18). På grund av denna likhet har den blivit kombinerad med ett till första rungruppens teckensumma svarande antal av z-, s-, t-, och l-runor. Vad Busla ursprungligen tänkts ha visat den halvsovande kungen, har av allt att döma blott varit en rad av sex runtecken. De »sex män», det är fråga om, ha varit dessa runors numina. Det har gällt att i rätt ordningsföljd nämna de representanter för guda- och demonvärlden, vilka av runmagien på det gamla Island förbundits med utharkradens sex första tecken. Att så varit förhållandet, kan utläsas ur det svar på Buslas gåta, som med obetydliga inbördes avvikelser finnes angivet i tvenne varianter av texten 2: Freyr, Feingαr, Fjölnir, þundur, þekkur3, þrdsir. Detta svar kan mycket väl i en med hän- 1 Arnason, Islenskαr þjóðsögur, I, 1862, s. 448, omtalar, att tecknet brukats såsom märke på hästländ (ursprungligen ett dioskurtecken!) m. m. 2 Die Bósα-Sαgα, herausg. von Jiriczek, 1893, s. 143 f. 3 I den ena varianten står uppenbarligen felskrivet Fundnr (beroende