60 K. Human. Vetenskapssamf:s i Lund Årsberättelse 1929—30 att döma byggd med hänsyn till syftet att fånga i sin makt och därtill förgöra varje demoniskt väsen 1. 19. Som bekant finnes i den rätt unga Bosa-sagan i ett par av avskrifterna en magisk runformel bevarad, som erbjuder stor likhet med Gørlevstenens ovan behandlade trollformel 2. Den är av följande utseende: κ-hhr-r-nιiiiιiÅóó6ó6^ιιιιι:!!iiιi:-rrrrrr: Det gäller att med ledning av en i uttryckssättet dunkel vers gissa sig till sex namn. Diktstrofen (som framsäges av trollkvinnan Buslaj lyder: Komi hér seggir sex, seg pil mér nöfn peirra öll óbnndin, ek mun per syna: getr pú ei ráðit, svó at3 mér rett pikki, pä skulu pik hundar i hel gnaga, en sal pin sökkvi i viti. D. v. s. rHär må sex (farliga) män (eg. följesmän, krigare) komma, säg mig deras namn, alla obundna, jag skall visa dig; gissar du icke o. s. v.'. Att döma av upplysningar i tvenne senare varianter av samma saga har det här gällt att säga sex mytologiskt betydelsefulla namn, vilka stått i förbindelse med de sex första runorna i trollformeln. Runorna (av yngre typ) äro ^f^^YΠ 1 Aven inskriften på stenens andra huvudsida (jfr Acta philologica Scandinavica, IV, 1929, s. 173) synes vara av magisk art, i varje fall dess andra rad. Denna består av den yngre futharkens samtliga 16 tecken, ett skiljemärke bestående av två punkter samt inskriptionen niutualkums. Talvärdet av första hälften är 178 + 2 (skiljemärket) = 180 = 10 X 18. Senare gruppens talvärde är 108 = 6 X 18. Hela runradens talvärde är 288 = 16 (yngre futharkrunornas antal) X 18 (Odens tal). Då den döde heter OÖinkaur (uþinkaur), är gematri med Odens tal synnerligen på sin plats. Att döma av fotografisk reproduktion ha i inskriftens första rad tvenne icke befintliga skiljemärken medtagits av Brøndum-Nielsen och Moltke. Jag lämnar därför denna rad tills vidare ur räkningen. '' Jfr Die Bósa-saga, herausg. von O. L. Jiriczek, 1893, s. 19. 3 Ordet at saknas i en redaktion, sannolikt har strofen i sitt ursprungliga skick bestått av 36 — 6X6 ord, jfr RT, s. 130; tänkbart är, att grundtexten haft svát.