icke fullt lika påtagligt kunnat bestämma var och en bland de sex. Huvudsaken är emellertid, att det hela i stort sett vinner en förklaring i anslutning till den av mig uppställda utharkteorien, vars grundtanke är, att varje runa varit förbunden med ett numen (en gud eller en demon). 20. Ett stöd för min utharkteoris riktighet kan eventuellt lämnas av ännu levande eller rätt nyligen utdöd folktradition. Runor förekomma nämligen i från heden tid nedärvda vävnadsmönster i Skandinavien. Enligt uppgift skulle i vissa fall en tradition om tecknens relation till tal ha bevarats 1. Kan det t. ex. från mer än ett håll visas, att det s. k. »Ellakorset» av traditionen förbundits med talet 9 och att denna korsfigur även kallats med ett det fisl. nauðr motsvarande namn, bringar det nya materialet något av ej ringa betydelse. Att det i så fall måste vara fråga om ett tecken bland de gamla magiska runorna och icke om rø-runan i den yngre futharken, är klart. Endast i utharkuppställningen är ^ det 9:e tecknet, däremot i den äldre futharken det 10:e och i den yngre det 8:e. Någon tradition om samtliga runteckens talvärden förefinnes givetvis icke i våra dagar, blott en och annan rest kan, synes det, ha hållit sig kvar i samband med den till ett visst vävnadsmönster anslutna traditionen. III. Kår stadsristningens innebörd. 21. I studie I har påvisats, att Rökstenens lönnskrift är av bokstavsmagisk natur och röjer en betydande insikt i ge-matriska konstgrepp hos sin på vikingatiden levande upphovsman. Att gematri utövats i Norden redan i runmagiens äldre tidsålder, framgår av tidigare av mig företagna undersökningar (jfr RT, s. 147 ff.). Ett nytt exempel härpå lämnar 1 Detta har påpekats i och i samband med föredrag vid religionshistoriska kongressen i Lund hösten 1929, jfr Actes du Ve congrés internationell tfhistoire des religions ä Lund, 27—29 aoút 1929, 1930, s. 218 (Persson-Mirea) och s. 236 (Agrell).