stavsmagien ger oss här en nog så tydlig fingervisning. Såsom ett gott exempel kunna tjäna de av mig i en tidigare studie * behandlade egyptisk-hellenistiska trolldomspapyrerna. I dessa beskrives noga, hur först en besvärjelse skall framsägas och hur sedan en magisk figur jämte vissa bokstäver (ibland blott det senare) skall tecknas. Att runmagien förfarit på ett därmed i stort sett överensstämmande sätt, framgår bl. a. av det germanska trolldomstecknets namn: runa hör som bekant etymologiskt samman med fht. runén, ags. rúnian Viska' (jfr fisl. ryna rtala förtroligt'). I detta konkreta fall har tvivelsutan en rituell kulthand-ling ägt rum, utförd av en magiker (bai/iR = fisLþulr2). Sannolikt ha vi att tänka oss denne såsom uppträdande inför den församlade bygdebefolkningen eller vissa utvalda representanter för denna. Vid besvärjelsen bör magikern ha åkallat samtliga med runtalen och kultteckningarna förbundna makter: eldsljuset och dagsljuset (5 och 23 bland runtalen), solen (15), Njord, jordgudinnan och Ing (6, 12 och 21) samt därtill runguden Oden (18) och den för växtligheten i norden så farliga kölden (10). Att runtecknen i gammal tid ingalunda ansågos ensamma för sig ge fullgod trolldomsmakt, synes framgå av Havamal, str. 144: Veitstu, hvé rista skal? veitstu, hvé rada skal? veitstu, hvé fä skal? veitstu, hvé freista skal? veitstu, hvé biðia skal? veitstu, hvé blöta skal? veitstu, hvé senäa skal? veitstu, hvé sóa skal? Strofen låter oss förmoda, att runmagien varit förbunden med en hel rad uv handlingar. Det har bl. a. gällt att bedja och att blota. Böner till makterna ha frammumlats, och vid offret till gudarna torde blod ha utgjutits, varmed man haft att bestryka runtecknen, såvida man icke använt annat sätt att färga (fä). Ordet freista = 'pröva' förstås naturligast, 1 Jfr Agrell, Eranos, XXVI, 1928, s. 1 ff. 2 Jfr Havamal, str. 142: rnigk stora stafi, j mig k stinna stafi, \ erfáði fimbulþulr.