86 K. Human. Vetenskapssamf:s i Lund Årsberättelse 1929—30 tanken — enär hart »als selbständiges Wort hier keinen Sinn ergibt». Den saken är emellertid beroende på, om det föregående ulu är ett ord med egen betydelse eller en i detta fall till betydelsen osjälvständig sammansättningsled. Törhända kan man i ulu igenkänna ett i sammanhanget passande ord, ägande frändskap med välkänt indoeuropeiskt språkmaterial? Jag kan icke finna annat, än att så kan vara fallet. Ordet kan höra samman med lat. ululäre 'tjuta', lit. ulóti 'ropa hallå', fisk yla 'tjuta', sv. yla o. s. v. Formellt har det sin närmaste motsvarighet i find. ul-ul-uh 'ululabilis, ululatus'. Här följer efter ul ett u. De nämnda indoeuropeiska orden äro av en otvetydig onomatopoetisk karaktär. Det ligger därför mycket nära till hands att i runinskriftens ulu se ett jubel-eller stridsrop. Det kan vara ett från urspråket nedärvt fonem med en interjektions funktion, jämförligt med grek. öÅoÅvyη, éλεÅεv, åλaλå och andra lystringsrop av liknande fonetisk typ 1. Att ordets stam i detta fall kan hänföras till en verbrot med betydelsen 'tjuta, ropa', talar ytterligare till förmån för min förklaring 2. Jag tolkar därför ulu ! hart med fHej, krigsmän!' Givet är, att intet med bestämdhet kan yttras om interjektionens emotionella innebörd. Sannolikt har dock ulu varit ett uppmuntrande eggelserop i strid eller glädje. Ordet häri bör här stå i vokativ (jfr gotiskans /ø-stamsböjning). Vad dede beträffar, betyder det, som ovan påpekats, otvivelaktigt '(han) har gjort' eller '(han) gjorde'. Möjligen har detta ord hört språkligt samman med det förut tolkade. Då det emellertid bildar en inskription för sig på helt annan sida av föremålet, kan det likaväl vara att förbinda med något annat. Ägaren-tillverkarens namn kan eventuellt ha varit anbragt på den del av skaftet, som avbrutits 3 tillika med det egentliga instrumentet, eller också är den korta inskriptionen att tolka 1 Jfr Theλnder, Eranos, XV, 1915, s. 99 ff. 2 Jfr Ideforss, De primära interjektionerna i nysvenskan, I, 1928 (jfr sådana fall som verbet tjoa till tjo etc). 3 På så sätt är t. ex. ett namn (visserligen med latinska typer) anbragt på en i Tyskland funnen sked från det 5:e århundradet. Jfr avb. 242 hos Schuchhardt, Vorgeschichte von Deutschland, 1928, s. 286.