(rad 1) ulu ' häri (skiljemärket insatt av mig) (rad 2) dede Att märka är, att första radens första runa är något otydlig. Denna omständighet spelar dock knappast någon roll, då intet talar för, att den med någon grad av större sannolikhet skulle kunna vara ett annat tecken än en //-runa. I första raden ser den tyske runtydaren ett namn, motsvarande fsax. Wolfhari, fht. Wolfheri) Wolfhere. Ordet dede i andra raden uppfattar han såsom 3:e pers. sing. av preteritum till den germanska verbstammen *<3ö- och identifierar det med det likalydande dede i Heliand, ags. dyde (dial. dede) etc. Inskriftens innebörd skulle sålunda enligt Schnippel vara: (Wolfhari gjorde (se. detta)'. Att rad 2 tolkats riktigt, torde envar vilja medgiva, detsamma kan däremot icke sägas vara fallet med tydningen av rad 1. Då det gäller en inskrift, tillhörande den äldre runperioden, väntar man icke ett skiljemärke mitt i ett namn. En persons eller en guds namn har i bokstavsmagisk skrift otvivelaktigt betraktats såsom en enhet, som man icke borde sönderbryta *. Däremot har ett dylikt tillsammans med pronominet ek vid behov kunnat bilda en enhet, beroende på, att i detta fall de båda orden betecknade detsamma (ek hlewagastiR, ek erilciR etc). Härtill kommer en rent grafisk invändning av ännu allvarligare natur: varför skulle ljudföljden ulf behöva återgivas med ulu, Slutligen har det undgått Schnippel, att om inskriften, som han menar, skulle vara västgermansk, motsäges detta antagande av det faktum, att w- faller före u- endast i nordgermanskan, däremot icke i västgermanskan. Hypotesen, att här ett namn (och därtill ett västgermanskt sådant) skulle föreligga, är av allt att döma orimlig. Den partiella tolkning, som i detta fall till en början otvunget erbjuder sig, är att i det efter skiljemärket stående häri se ett ord med betydelsen f(krigs)här, manskap'. Redan i inskriften n:r 1 ha vi påträffat ett häri, som på det mest naturliga sätt låter tolka sig såsom ägande denna betydelse. Schnippel har övervägt denna tolkningsmöjlighet men uppgivit 1 De fall, då i runinskrifter skiljemärke påträffas i ett sammansatt personnamn, äro rätt sena samt förekomma i texter, som otvivelaktigt äro av icke magisk natur.