- Project Runeberg -  Romanhjeltinnan. Novell /
136

(1849) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1S6

"Tala icke om honom, mamma 1 Han — åh, det Är ritt
skamligt — ban bar icke mycken aktning för mig."

"Icke mycken aktning — du misstar dig säkert, du lilla I"

"Men ban kan försöka en gång till att ta min band!
Tant Regine Sofie bar upplyst mig om mycket, och gud
nåde mig som med så stor otack lönat hennes godhet . . .
Men hvad är klockan nu?"

"Rätt straxt half 1 — om en timma gäller det! Jag
tror dock aldrig au jag vågar mig ned . . . om hon skulle
sätta åt mig . . ."

"Det gör hon icke: tant är för stolt att skaflh sig
son-hustru genom öfvertalande."

"Om det vore så väl!"

"Hon hoppades ju — ocb det kan ingen undra pi —
att tvertom vinna vår djupa tacksamhet . . . Men kors,
sådant spring i trapporna . . hvem kommer så häftig! Ack,
min gud, kan någonting ha händt!"

Något hade verkligen händt, och det ganska
olyckligt ändå.

Fru Regine Sofie hade fått ett nytt, våldsamt och
denna gång ohjelpligt sjukdomsanfall........

Aftonen af samma dag, på hvars morgon Blenda hatt
det afgörande samtalet med sin tant, var denna stränga,
men rättsinniga och hederliga qvinna — icke mera till.

Hon hade ej fått tid till några verldsliga anordningar:
döden hade, så att säga, öfverrumplat henne; men det
syntes klart att, flrfin det ögonblick då hon insåg detta, hon
upphörde att spjerna emot, utan visade det lugn och den
ftsthet, som man kunde tilltro hennes festa och i grunden
gudfruktiga sinne.

Hennes sista ord innehöllo en öm och varm helsning
till hennes Johan. Kort förut hade hon i mild ton hviskat
till Blenda, som snyftande låg på knä vid sängen: "Gad
hjelpe dig, din stackare — jag kan det icke mer!"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:26:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/romanhjelt/0140.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free