- Project Runeberg -  Romanhjeltinnan. Novell /
140

(1849) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

149

mening en sidan herre bar med sina små artigbeter . . .
jag bedyrar att ban ibland varit nära att skratta sig
för-derfvad åt vår lilla oskuld!"

"Tyst, barn", sade fru Emerentia, då bon såg Blenda,
hvars’ beherrskning nu led till slut, vara fårdig att svara,
"tyst, barn — det tillkommer qj en ärbar flicka att ens
låtsa förstå dylika vinkar! Men jag som mor kan säga att,
bur fattiga vi än äro, vi dock ba vår heder och att jag icke
kan gå in på att böra den så oförsynt angripas."

Nu uppreste sig Henriette under ett iskallt ocb förnämt
småleende.

"Det syns", sade hon vårdslöst, "att svärmor är borta:
jag tror verkligen icke det skulle gått an i hennes tid att
taga en sådan ton!"

"Jag säger detsamma!" inföll vår fru, ännu under
inflytelsen af sin starka rörelse.

Men då Henriette hunnit till dörren, föll hastigt den
stackars qvinnans mod.

Med Henriette försvann hennes sista förhoppning om
biträde i bekymren — det var Henriette som verkade allt
på Patrik, och Patrik var nu den ende, till hvilken man
kunde vända sig.

"Kära tyertandes, gå icke med bittert hjerta ifrån oss!"
Ocb fru Emerentia fattade ångestfüllt i fliken af den unga
fruns spetsgarnerade mantilj.

"Jag kom — det må jag sjelf bäst veta — med de
bästa afsigter", svarade Henriette, "men mitt bemödande
har blifvit så lönadt, att det just icke kan inge mig lust
att förnya välmeningen."

"Förlåt, förlåt oss, om vi sagt något som varit
miss-hagiigt! Denna sorg" ... och nu började fru Emerentia
storsnyfta . . . "denna förskräckliga och tøertslitande sorg
bar alldeles förvirrat ossl Vi äro fattiga och hafva visst
icke rätt att sträfva emot dem, som vilja oss väl."

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:26:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/romanhjelt/0144.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free