Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Något om Arnold Böcklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arboribus suus horror inest. Visar han sig, när
man minst väntar det, och uppger han då sitt gälla
skri, kan intet hjältemod i världen hålla stånd.
Gamla arkadiska herdar, som i sin ungdom voro
bland Xenofons tio tusen stridsmän och stodo, en
mot tio, på Asiens slagfält, taga till benen och
fly i brådhast till byn.
Skogstystnad. Då solen är högt på himmelen, vinden
knappast andas och fågelsången domnat, njuter den
fjärran från farleder och människoboningar levande
skogen av en lycksalig tystnad. Inne i det
genomskinligare eller tätare ljusdunklet skymta
solglimtar över ris och mossa. De ge trädstammarne
utseendet av pelarskaft med glänsande skulpturer,
sagoskepnader av underlig form, rörliga vid svagaste
fläkt i barr- och lövmassorna, men rörliga med fingret
på läpparne för att icke störa de slumrande växtsjälarnas
drömliv. Långt in bland skuggorna anar man något, som
föreställningen har svårt att giva åskådlig form.
Hörselnerverna, spända av bristen på intryck, äro
färdiga att dallra vid minsta prassel. Men för en
skald som Arnold Böcklin lekamliggör sig aningen
till något, som i ett försvinnande ögonblick målar
sig på hans ögons näthinnor och bringar hörselnerverna
att vibrera för ohörbara steg. Han har sett skogstystnaden
förkroppsligad till den vitklädda ungmön med det drömmande
anletet, den visionära blicken, fantomet på ryggen av ett
annat fantom: enhörningen med de stirrande ögonen, vars
ljudlösa tramp han hört. De förfäras och försvinna. De ha
ur skogens djup förirrat sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
