Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Något om Arnold Böcklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i all sin fägring och friskhet för mycket tam och
civiliserad, för mycket uppfostrad av hellenismens
och renässansens formskönhetslängtan för att vara
vad dessa äro – havet själv.
En granskare i Gazette des beaux arts medgiver, att
ingenting går upp mot skönheten, glansen, sanningen
i den himmel och det hav, som dessa oceanidyller
förete. Det böcklinska blå är i konstvärlden känt för
sin oefterhärmliga lyskraft, genomskinlighet och
mångfald i skiftningar.
Man jämföre den klassisk-romantiske idealisten
Böcklins landskapsmålningar med naturalisten
Courbets och hans skolas, som städse förde på
tungan det ärligt enfaldiga talet om »den sanna
verkligheten»! I Courbets ingen vindfläkt, inga
svävande skyar, ingen rörelse alls. Havet, har
man anmärkt, är en bucklad metallyta med
stillastående vågor, medan havet är hos Böcklin
det rörligaste liv. För den fantasilöse fotografiske
penselföraren är naturen ett lik och hans kopia av
naturen en dödsmask, uppfiffad med färger. För
den målande skalden är hon en älskarinna, som
viskar sina hemligheter in i älskarens hjärta,
hjärna, synnerver och fingerspetsar.
Någon gång roar det Böcklin att försätta sina
naturväsen utanför den natur de symbolisera.
En gammal centaur har kommit på den tanke, att det
skulle spara det av ålder medfarna hornet i hans
hovar, om de finge hästskor. Fördenskull har han
lämnat sin vildbygd och gått till närmaste smedja.
Man ser på smeden och hans husfolk, att de häpnat
över besöket, men lugnats av hans patriarkaliska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
