Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 Rosa
därtill var han rik och hjälpsam mot folk i trångmål, så
på hans hjärtelag kunde ingen anmärka. Vad hade Rosa
då emot honom? Han började att gråna en smula vid
öronen, men han hade den tjockaste hårpäls; när han
skrattade, visade han sina stora gula tänder, de voro hela
allesammans. Så att det var väl av någon inre orsak,
hemlig för andra, Rosa inte kunde med honom.
Baronessan kom i land med sina två småflickor. Hon
var lång och tunn till figuren, djupt beslöjad. Då hon
hälsade på sin far slog hon inte tillbaka slöjan och kysste
honom, man kunde inte spåra någon glädje hos någon av
dem; men då hon började tala med Rosa blev hon
livligare och hennes röst hade en vacker flöjtton.
Det följde en främmande mansperson med i båten
från fartyget. Då han kom i land visade det sig, att han
var förfärligt drucken och tycktes inte kunna se
någonting med sina ögon; både Mack ocn Hartvigsen hälsade
på honom, men han förmådde knappast nicka tillbaka
utan att ta till mössan. Jag hörde, att det var en
engelsman, Sir Hugh Trevelyan, han kom hit år efter år och
bedrev laxfiske i den stora älven i grannsocknen; det var
samma herre som hade köpt silverbergen av Hartvigsen
för en stor summa. Han fick en man att bära åt sig och
lämnade bryggan.
Jag stod där betydligt på sidan om alla, emedan jag var
främling och inte ville tränga mig fram; men om en
stund, då Mack och hans sällskap började sätta sig i gång
upp mot gården, slöt jag mig till dem som den sista. Då
Hartvigsen skulle vika av ner mot sin stuga, stannade
baronessan och talade några ögonblick med honom; vid
detta tillfälle drog hon av sig handsken och räckte
handen även till mig, en lång tunn hand med ett underbart
mjukt grepp.
Senare på kvällen stodo baronessans två småflickor
nere vid ebbstranden. De stodo och stödde händerna mot
knäna och voro ivrigt upptagna av att se på något i
sanden. Det var två friska och duktiga barn, men de voro
så närsynta, de kunde inte se något på marken utan att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
