Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 Rosa
något. Hon hade också de otroligaste ovanor, det var
som om hon under hela sin uppväxttid hade ätit vid
köksbordet och sedan inte kunnat lägga bort sina vanor
därifrån. Å, men hon gjorde kanske alltsammans för att
visa oss sitt förakt, vi voro henne allesammans så
hjärtans likgiltiga. Jag vill nu nedskriva några av de olater
hon gjorde sig skyldig till. Ja, hon hade liksom utbildat
ett helt system av ohyfsning, och ändå var hon baronessa.
Hon hittade genast nägot att peta sina naglar med, hennes
bordsgranne, prästen Barfod, såg det och såg genast åt
ett annat håll. Hon satte armbågen mot bordet när hon
stack något i munnen. När hon drack, hörde till och med
jag rätt över bordet att vinet ”tog botten” i hennes mage.
Hon skar upp allt kött på sin tallrik innan hon började
äta det; vid osten lade jag märke till att hon gång på
gång bredde mera smör på brödet sedan hon hade bitit i
det, ja, bredde smöret just där hon hade bitit — nej, jag
hade aldrig sett så många osmakliga saker i mitt hem.
Och efter maten satt hon och hickade och blåste ut
kinderna, som om maten velat upp igen.
Efter middagen talade hon med Hartvigsen och jag
hörde henne säga att hon hade blivit svettig under mål
tiden. Och hon blygdes inte. Först tänkte jag: Bristen
på bildat umgänge har orsakat hela denna överdrivna
naturlighet. Hartvigsen, som inte visste bättre, kunde också
säga nästan vad som helst utan att det stötte henne. Det
stod fyra stora silveränglar på var sin piedestal i salen,
de stodo där för att hålla ljus. Hartvigsen sade menande:
Jag ser att änglarna ha dalat igen! Ja, svarade
baronessan, min gamla pappa har smyckat sin sång med dem i
flera år, men där hör ju inga vita änglar hemma!
Hur tydligt hon kunde uttrycka sig när hon fick
tillfällel Och jag kunde inte förstå varför hon gjorde sig
så grov för att visa oss sitt förakt.
Jag talade med barnen, de voro min tillflykt och
förströelse, de visade mig teckningar och böcker, vi lekte
tripp trapp trull på en tavla. Då och då lyssnade jag
också till handelsmännen från utöarna när de talade med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
