Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rosa 37
På kvällarna tyckte han om att berätta för oss vad han
hade gjort under dagens lopp, och det var inte alltid
något vidåre. Han kunde gå hit och dit och blanda sig i
alla möjliga småsaker, som hans folk höll på med, bara
för att hindra dem och vara deras husbonde. Han sade
till övermjölnaren, som han träffade på vägen: Jag skulle
just gå till dig; i dag måste du ge oss allt mjöl du kan!
Men detta var ju ingenting annat än vad övermjölnaren
gjorde varje dag, nämligen att mala så mycket korn han
kunde. Det ska bli! svarade han i alla fall och var
foglig. För jag kommer just från bryggan, det finns inte
stort mer än ungefär tjugu säckar SF på vårt lager!
säger Hartvigsen.
Han sade till mig: Ta och bli med ut till torkplatsen!
Vi rodde över och Hartvigsen kände på fisken och var
ägare av den och gjorde frågor till Arn torkare: Har du
tänkt på att det kan komma regn i morgon dag och göra
fisken fuktig igen? Har du inte tillräckligt med folk, så
säg till mig! Men Arn torkare svarade bara, att folk hade
han tillräckligt, men solen var inte bättre, torkningen
måste ha sin tid. Hartvigsen sade: Jaja, jag har nu
bestämt mig för att vi ska ha fisken plattad före
rötmånaden! Och fastän Arn torkare visste detta mycket väl, slog
han ändå ihop händerna och lät förvånad. Då måste
Hartvigsen förklara för honom, hur det hade varit förr om
åren, att i fjor hade fisken varit plattad och fartygen
seglat söderut före rötmånaden, och så var det året förut och
alla år. Å, Arn torkare måste ge sig, det fanns ingen
möjlighet för honom att slippa undan. Men Hartvigsen gick
vidare utefter bergen med mig och sade: Nej, Mack han
står bara på kontoret och skriver, men vad som angår
uppsyn över alltsammans och det förfärliga huvudbryet
med allt folket, det faller på mig. Jag får väl inte ens
tid att gifta mig.
Rosa blev stilla och vacker av detta dagliga liv i lugn
och ro, hon tog ofta Martha vid handen och gick med
henne till baronessans barn och var långa stunder med
dem intill bergen. Under dessa stunder var jag ensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
