Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 Rosa
Och jag lyssnar till denna förklaring och samlar mina
tankar till en fråga:
Men hur torkar du fjädern i regnväder?
Då listar jag mig till att använda brygghuset på natten.
Nej, förr i världen gick det mera öppet till, har jag hört;
Svend Väktare, han stod mitt på gården och torkade
fjäder i solen och han hade brygghuset natt och dag, när
han ville. Men sedan baronessan kom hem har den gamle
måst passa sig, haha.
Innan jag gick hade tydligen den gamle häktmakaren
behov av att göra sin syssla en smula mindre föraktlig
i mina ögon, han skämtade om den och sade:
Som sagt: Någon måste göra det. Och Mack, han
pekade själv ut mig att göra det och kallade mig in på
kontoret och erbjöd mig platsen. Han hade fått en magsjuka,
sade han, och måste gnida sig utan uppehåll. Och så var
det ju så, att eftersom jag fått ett sådant geni till att
kvittra, så kunde jag gå här på nätterna hos fåglarna och
föreställa en tosing, om någon människa kom på mig.
Haha, det ska vara ett gott och makalöst huvud för att
kläcka ut något sådant. Och badningen sedan! Och det
är Ellen, som är gift med Svend Väktare, och lilla Petrine
som gnider honom nu för tiden.
Då jag kom ner till Sirilund var Ole Människa i gräl
med Överkroppen om Bramaputra, hans egen hustru. Men
den galna Bramaputra — nu igen! Överallt var hon
framme, smög sig fram från vägg till vägg och lät oskyldig
om allt som hon ertappades med. Att ni inte skäms! hörde
jag henne säga till de båda, när hon märkte att jag kom.
Ole Människa såg ingenting och hörde ännu mindre, han
spottade och for fram och tillbaka; Överkroppen däremot
tryckte sig mot köksväggen för att ha ryggen fri. Där
stod han på sina korta ben, liksom på två stabbar, men
ovantill var han stark och kolossal som ett missfoster.
Hela denna natt var full av galenskap.
På morgonen var baronessan blid och vänlig och hon
gick där blek och hektisk, trött, i behov av vila. Hon var
rent av rädd att stöta någon av oss; hon fick åter detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
