Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rosa 63
go upp, det var som om hon velat riva ut sitt hjärta. Hon
sade:
Här är ju ingen ro för någonting. Men kanske ni har ro?
Jag? Ånej.
Inte? Då skulle ni verkligen gå på jakt ett tag, kanske.
Nu är det snart lovlig tid. Ni skulle skjuta några skott i
skogen. Det skulle friska upp er.
Jag tänkte: Det var ju inte mig och mitt lugn det var
fråga om; ville hon väl gå och lyssna på mina skott från
skogen och minnas Glahns skott för längesedan?
Jag har tänkt gå på jakt när det blir frost, sade jag.
Hon reser sig, går några steg hit och dit i rummet,
ser ut genom fönstren, kastar sig åter på stolen och säger
några berömmande ord om min tavla. Men hennes tankar
äro långt borta. Jag ser medlidsamt på henne, hon hade
ingen plats i mitt hjärta, men jag önskade henne allt gott,
det var så mycket sorgligt och förtvivlat över henne.
Inte för att jag vill börja tala om högre ting, sade hon,
men sannerligen jag förstår någonting! Och varför skulle
jag gå längre och längre från vägen, steg för steg? Jag
jollrade här som barn och lade kinden mot grässtråna för
att vara god mot dem. Ja. Och det är i själva verket
inte så länge sedan, tycker jag, inte så många mansåldrar
sedan. Men vad har det blivit av grässtråna och vägarna
och allting? Jag går här och betraktar dem med andra
ögon; vad har alltså hänt mig? Barnet är borta, jaja.
Men här finns ju folk som gå omkring och äro desamma
som förr, Jens barnafar är densamme invärtes,
lapp-Gilbert är densamme. Men jag har utvecklat mig, jag är
en helt annan. Jag är så ond att jag skulle skratta åt mig
om jag lade kinden mot ett grässtrå. Men Jens
barnafar och lapp-Gilbert de gå ännu med samma barnsligheter
och odla dem med samma känslor. Hade jag fått den jag
var kär i och stannat och gått här i skogarna och på
vägarna, så kanske jag hade fått behålla mitt lugn, vad tror
ni? Det måste alltså vara själva livet, som har knuffat
mig ner i något för mig fientligt, och varför skulle livet
det? Det jag utvecklat mig bort ifrån var bättre än det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
