Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 Rosa
jag fick i stället, jag kom i ett riktigt bildat hem, det var
inte stråna och vägarna här, jag lärde ett och annat, jag
lärde mig uttrycka mig litet bättre — å, den halte
doktorn, som vi hade här en gång, skulle inte ha känt igen
mig nu! Än sedan? Det var ju en som talade lika
ofullkomligt som jag, men ibland gjorde han mig blodröd av
glädje invärtes. När han begick något fel eller när han
satt fast och inte kunde uttrycka sig, då kände jag det
riktigt gott, å så gott, håll bara på, sitt fast bara, ål Ty
då var han ju inte bättre än jag eller av en annan ras,
vi kände bägge stråna och ett tjog människor och de
kände även oss, vi sågo varandras spår i gräset och på
vägar-Ana och kastade oss över dem och kysste dem. Ett skott
borta ifrån åsen, ett rökmoln bolmar upp ovan
trädtopparna, Aesopus är glad långt därborta, jag hör hans skall
— vad gör jag? Klappar bladen, smeker en enbuske och
min hand som har gjort det. Älskadel viskar jag och det
kvittrar liksom många violiner inom mig. Jag tar fram
mina bröst och håller dem fram emot honom för att på
något sätt gengälda honom för hans skott till mig. Mitt
liv är hans, jag ser ingenting för min extas, vägen går
i böljor, jag faller ned. Först när jag känner att han
kommer och när jag känner strömmen ifrån honom reser jag
mig upp och väntar på honom. Så kan han inte säga
något, vad skall han säga? Men jag vet var det finns ett
bröst att vila vid som vid en hel värld av ljuvlighet, och
jag begraves i hans viltdoftande andedräkt.
Baronessan hejdar sig i sitt exalterade tal ett ögonblick.
Jag har slutat att måla, solen har gått bort från Rosas
; glas.
Sluta nu för i dag och följ med mig ut, säger
baronessan.
Jag röjer undan och följer med. Hon verkar så
bittert hjälpbehövande och jag försöker att göra henne gott
genom små uppmärksamheter. Jag minns från denna
promenad att hon blev lugnare sedan hon sagt:
A Gud, vad livet är rått, hur den ena äter den andra.
Vi slita huvudet av en höna och äta den, vi brukar våld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
