Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rosdzg 71
På Sirilund har det liksom blivit lugnare. Svend
Väktare och Ole Människa har en hel del folk med sig och äro
borta och Bramaputra, som var orsak till åtskillig
munter och farlig oro bland männen, har likaledes farit sin
väg. Å, men här finns en hel massa människor kvar, alla
i bryggeriet, bodbet jjänterna, gårdsdrängarna, smeden,
bagaren, snickaren, två mjölnare, alla kvinnorna,
häktmakaren, Överkroppen, Jens barnafar, nådehjonet Fredrik
Mensa, som låg till sängs och blev matad och aldrig blev
befriad från livet.
Nej, Fredrik Mensa blev inte befriad. I ett år hade han
nu legat här och blivit mera och mera som ett barn. Han
åt mycket och avtog inte i krafter, men hans
själsförmögenheter voro slöa av ålder; frågade man honom om
något svarade han: Bobol och annars låg han långa
stunder och krigade med sina händer i luften och utstötte
meningslösa läten mot dem. Var dag blev han äldre, men var
morgon vaknade han på nytt med samma hälsa, som döden
inte bet på. För häktmakaren, som nu hade blivit hans
kamrat i kammaren, var han ett tungt kors.
Det hade uppstått en löjlig vänskap mellan
häktmakaren och Överkroppen, de saknade båda Bramaputra och
hade velat skriva till henne i Bergen, om de vågat för Ole
Människa. Tung och vanskapt vaggar Överkroppen fram
och tillbaka över gårdsplanen; han bär ved från skjulet till
alla spisar och ugnar och hans bördor äro kolossala. Men
hans gång är långsam och man hör hans steg när han
kommer stampande på vägen med sina båda stabbar. Den
skyhöga vedbörda som han bär i en korg på axeln är
verkligen som ingenting för denne jätte, han kan stå på detta
vis och prata långa stunder med någon som han möter;
men när han åter går är han försiktig som ett barn. Vid
köksdörren sätter han ner lasset och bär in det i flera
vändor. Ja, ty annars är han väl rädd att bryta sönder
tråpporna.
Men vänskapen mellan häktmakaren och Överkroppen
är löjlig därför, att den är fylld av sattyg och
hånfullheter från häktmakarens sida. Den knipsluga häktma-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
