Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rosa 93
prata vi fortfarande. Munken Vendt är samma krabat,
han går alltjämt med handskar, fast han inte är rädd att
ta dem av sig och uträtta vad som helst med sina händer.
Han har ett vackert helskägg och ögon med stora
pupiller, hans gång är så uthållig och lätt att han tröttar ut
oss andra, men för vart steg han tar gapa hans byxor där
bak; han är så luggsliten och eländig och fattig, väst har
han ingen. Munken Vendt har liksom jag ingenting i
denna världen.
Men hans händer äro ovanligt vackra, och de skulle
möta Rosas händer!
Allt efter som vi gå bli våra ord litet sparsammare, då
vi måste gå en efter en på stigen och den första måste
vända sig om varje gång han vill säga något. Då vaknar
Munken Vendts jägarnatur, han hade så skarpa sinnen,
i denna skog, där jag inte hade sett ett liv, gick han ifrån
oss en kvart eller en halvtimme och sköt ett mål ripor.
Han berättade mig senare under färden om en flicka som
han hade därhemma, hon hette Blis och kunde inte komma
ur hans tankar. Då jag frågade honom om han ville bli
lärare i en familj liksom jag själv, sade han nej. Han
slog till ett klingande skratt och sade: Är du galen! Vi
ska ju båda ut på vandring! När jag såg hans stora
harmoniska blidhet och vänlighet mitt i denna skog, när
jag såg att alla träd och varje en och stenarna och bergen
liksom voro mera för honom än blott träd och stenar, då
förstod jag också alltförväl, att han inte passade i
möblerade rum. Det fanns en och annan sten han tyckte bättre
om än de andra, inte bara att sitta på utan att ha i sin
närhet, han såg på dem och liksom talade med dem. På
ett sådant sätt hade jag aldrig betraktat stenar, jag var
väl en främling för dem och en stugsittare, jag var inte
heller någon jägare.
Jag ska visa honom en sten och höra vad han säger
om den! tänkte jag.
Då vi hade gått i två dagar till långt in på natten
närmade vi oss Sirilundsbygden. Här lät jag Jens barnafar
lämna oss och gå före; Munken Vendt följde mig ner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
