Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 Rosa
skarinna baronessan önskar se min kamrat för att se
om han är av Glahns kaliber eller inte, hon är i förbund
med Hartvigsen om detta, allt hänger så finurligt ihop.
Vilka överraskningar den baronessan i alla fall ständigt
bjuder sig själv pål Aldrig har hon några förbindelser
med de andra kvinnorna; med sin far växlar hon endast
de nödvändigaste orden. Vid bordet tackar Mack henne
när hon någon gång är uppmärksam och räcker honom
brödet, då ger han gärna småflickorna några frågor,
annars är han tyst och hövlig. Aldrig tar han sin dotter
intill sig och säger: Du ser så förgrämd ut, mitt barn?
Det måste ruva ett mysterium över Sirilunds hus.
Varför ha väl också de båda väninnorna baronessan och Rosa
blivit åtskilda? De tala aldrig mera med varandra, fast
de inte äro fiender; den ena behöver bara inte längre den
andra. Så är det nog.
Då jag har gått och gått ända till kvällen kommer jag
till en koja, där Jens barnafar enligt överenskommelse
lämnat litet mat. Jag tänder upp eld på härden, steker
mitt kokta kött på glöden och dricker vatten ur bäcken
utanför. Sedan kastar jag rikligt med torr ved på elden,
bryter mig granris till en bädd och lägger mig några
timmar.
Jag vaknar i mörkret, fryser, lägger mera torrved på
elden och somnar omsider på nytt. Jag vaknar åter i
mörker, men känner mig kry och utvilad, steker åter ett
mål kött och går utanför och väntar en stund. Så dagas
det en smula bakom mig i öster, mörkret viker och jag
begynner åter min vandring mot norr.
På detta sätt går jag i två dagar och Munken Vendt
kommer inte och jag sover i övergivna kojor. Så går jag
åter en dag och tillsammans blir det många mil, då och då
ser jag havet från höjderna, jag börjar även stöta upp
fågel. Jag närmar mig främmande trakter. Då kommer
Munken Vendt. Han har Jens barnafar med sig.
Då är allt glömt, vi båda kamrater välsigna varandra
för det goda mötet. Vi rasta en timme och prata om allt i
världen, timmen flyger så fort; när vi sätta oss i gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
