Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 Rosa
mig var den ordning och tukt han kunde hålla på alla
dessa flickor och kvinnor, som voro medbrottslingar i
hans leverne. Hela året runt hördes inte ett klandrande
ord om honom utan endast den största respekt. Han
hade kanske större härskaregåva än någon annan och
använde den på rätt sätt; för mig var det en stor gåta.
Det led mot jul med stora steg och det var en
våldsam trafik av körande och gående på Sirilund, nej,
handelsboden, bryggan och källaren voro inte tomma på
folk en enda minut på dagen. Jag fick inbjudan från
Rosas föräldrar, prästfolket i grannsocknen, att vara
hos dem över julen, de voro så ensamma och jag skulle
göra dem en stor glädje om jag kunde komma. Då jag
talade med baronessan och Mack om detta sade de
båda att jag skulle saknas härhemma, men att jag skulle
göra prästen Barfod och hans hustru en glädje; senare
talade jag även med Rosa och hon bad mig resa. Jag
beslöt mig då för, att på lilla julafton skulle jag ge mig
iväg till grannsocknen och jag skulle gå genom
allmänningen.
Nu såg det förresten ut som om Gud skulle ha erinrat
sig gamle Fredrik Mensa och ville befria honom, hans
mage, som hela tiden tålt allt, började nu krångla och
han fick en livsfarlig sjukdom. Hans dotter, som var
gift med undermjölnaren och var en särskilt rask och
duktig kvinna, kom nu till faderns sjukbädd och vek
inte därifrån på en hel natt; men hon hade själv små
barn och kunde inte längre vara hemifrån. Då hon gick
hem blev häktmakaren tillsagd att passa upp på den
sjuke med varma omslag och det var synd och skam
så han bar sig åt. Efter ett par dygn kom det fram att
häktmakaren lade isbitar i omslagen, han gjorde även
det som var värre och gned duktigt den sjukes mage
med isbitar. Under detta blev den sjuke endast värre för
varje timme och han hade plågor som lyfte honom högt
ur sängen och kom hans mun att förvrida sig ända upp
till öronen. Aldrig hade väl denne sege gubbe varit så
sjuk, han kunde heller inte begripa det utan skrek för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
