Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rosa 137
och tänka på allt; han berättade själv att han aldrig
var närmare Gud än i skogen. Han var på sätt och vis
ingen religiös man, men en erfaren och god man var
han; han läste tyska och franska och visste mycket.
Då vi inte kunde gå på jakt förrän efter nyår, sutto
prästfolket och jag långa, långa stunder varje dag och
samtalade om varjehanda; vid dessa tillfällen kunde
frun sitta vid sin patiens vid spelbordet, hon var blid
och lugn och hade en spetsmössa på håret liksom min
mor. Och i skymningen, som räckte mycket länge nu
vid midvintertid, satt jag och spelade på klaveret allt
jag kunde utantill; efter kvällsmaten, när alla ljus
voro tända, spelade jag åter en stund och använde då
noter som Rosa hade lämnat kvar. Det var alltid
trivsamma timmar. Och en dag var jag också ute på en
vandring till gårdarna runt omkring.
Det blev ingenting vidare med jakten; men prästen
lånade mig då och då en av sina bössor och tog mig
med ut. Han förstod tydligen snart att jag inte var
någon större jägare, men att jag hade både lust och
fallenhet för jakt och endast behövde erfarenhet.
Prästen var en tänkande och skarpsinnig man, han visste
mycket om djur och fåglar och skog och fjäll, som han
hade iakttagit själv; jag däremot kände endast helt
obetydligt av naturläran och den var inte ens alltid riktig.
Sålunda påstod prästen Barfod att böckernas lära om
de nyttiga och skadliga djuren var helt missvisande:
Inga djur voro skadliga, den ena djurarten höll den
andra i balans. Sköt man för många kråkor blev det för
mycket möss, utrotade man räven förökades ekorren i
förfärande mängd. Då plundrade ekorren skogen på
småfågelägg, men när det inte fanns någon småfågel
blevo insekterna en sannskyldig landsplåga. nej,
naturen är vis och reglerar sig själv!
Allt detta var en ny lära för mig. Men efter dessa
jaktdagar skulle jag inte vara så oerfaren om allt när
jag började min vandring med Munken Vendt.
Vid trettondagen tog jag farväl av prästens och gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
