Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rosa 141
vigsen kom till mig och frågade om jag inte kunde
hjälpa honom med att uttyda ett expresstelegram om
blåmusslor, där stodo några priser och siffror och
alltsammans var en gåta för honom.
Då fick Hartvigsen bud från Mack om att komma till
sjukbädden. Se, Mack var inte mannen som bara låg
sjuk och inte hade några tankar på den stora
affärsrörrelsen, tvärtom: Låt min kompanjon komma hit! sade
han, och låt honom ta med sig all post och alla
telegram på min pulpet! sade han. Det var en stor man i
alla väder. Hartvigsen gick då till Mack och fick reda
på hur varje sak skulle räknas ut och göras upp med
förtjänst, och Hartvigsen vände tillbaka till kontoret
och morskade upp sig och kom med skrytsamma
antydningar om allt som han måste klara upp och räkna ut.
Men mycket blev tydligen gjort på en slump,
Hartvigsen visste så litet, han var ingenting annat än rik. Här
står talas om några lediga mjölsäckar, som kallas tara
fast de är av säckväv, sade han; vad är nu det för
tungomål? Och det blev sannerligen ett jäktigt liv för
honom att i varje ögonblick springa upp för trapporna
till Mack och fråga om allting. Jag skulle önska att
min kompanjon kom på benen igen! sade Hartvigsen.
Han var nu verkligen alldeles hjälplös. De båda
bodbiträdena voro visserligen gamla i tjänsten och kände
handeln vid diskenut ochin, men ingenting mera. Därtill
kom att Hartvigsen måste ingripa till och med i
affärerna i handelsboden. Folk hade fått vanan att ha
Hartvigsen och ingen annan att göra med, de visste att det var
fördelaktigt att vända sig till honom sedan de fått
avslag om kredit av de båda biträdena, och Hartvigsen var
inte den som man kom förgäves till. Det var i sanning
rörande och vackert att höra honom avgöra en sak med
ett enda litet ord. När fiskaren kom med sin ödmjuka
begäran sade Hartvigsen till Steen bodbetjänt: Jaja,
mannen har familj, du får skriva det i B. Hartwichs
stora bok! Det var slutet. Då Aron i Hopan kom,
denne ursprunglige ägare till de dyrbara silverbergen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
