- Project Runeberg -  Rosa /
142

(1929) [MARC] [MARC] Author: Knut Hamsun Translator: Harry Blomberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

142 Rosa

strök Hartvigsen egenhändigt ut hans stora skuld i
böckerna och lät honom få full utrustning till Lofoten
alldeles gratis. Samme Aron gick nu och gällde som
en mycket välbärgad man bland sina likar.

Mack kom inte på benen och han började tackla av
och bli blek och avtärd. Doktorn kom. Medikamenter
blandades och det var olika medikamenter för kväll och
morgon. Men Mack kom sig inte. Till slut måste
kontoret och alla affärer nästan upphöra. Det var en
förfärlig oreda på Sirilund och ingen ordning på något.

Jag går till Rosa och framför hälsningar från hennes
föräldrar, Hartvigsen är närvarande. Det blev
ingenting vidare sagt mellan oss, undantagandes att jag även
hälsar Rosa från hennes rum därhemma och från
noterna som lågo kvar efter henne, dessutom även från
flickorna i prästgården. Hon hörde på allt detta och
blev rörd, det berodde kanske på hennes tillstånd.

Min hustru är så rädd och ängslig för allt möjligt,
sade Hartvigsen. Jag skulle önska att ni kunde prata
litet med henne.

Edvarda mår väl bara bra’ frågade Rosa då för att
tala om något annat.

Hartvigsen reser sig en smula kränkt och yttrar:

Ja, ja, det var inte illa menat, vad jag sade.

Så tog han sin hatt och gick ut.

Rosa gick efter, det talades något i förstugan, och då
Rosa åter kom in hade hon röda ögon. Så sade hon:

Det var bara — jag får honom inte att klä sig
ordentligt i kylan.

Paus.

Och så kan jag också hälsa er från ert rum
därhemma, sade jag.

Jaså, jaja tack, det har ni redan sagt.

Jag var därinne varje dag, många gånger om dagen,
jag såg hela gården från ert fönster. En natt steg jag
upp och gick ditin.

Hon såg hastigt på mig och sade:

Nu ska ni inte börja igen, nu ska ni vara snäll!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Jan 21 20:04:06 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rosa/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free