Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rosa 159
orten. Jag var Nikolai Arentsen, lagen. Nu är jag
evangeliet.
Då alla dessa ord voro riktad- till mig, frågade jag
tillbaka:
Vilket evangelium kommer ni med?
Jo, det ska jag säga dig, Rosa, svarade han och
ignorerade mig fullständigt: Jag tycker att vi ska gå i sjön
bägge två.
Det blir kanske det bästa! sade hon.
Paus.
Jag såg på honom: En man i trettioårsåldern,
ganska vanligt utseende, rund och korthalsad, med en
vacker mun.
Nej, varför skulle det vara det bästa? frågar han
plötsligt. Du har man och barn, ett långt liv. Nej,
Rosa.
På detta svarade hon:
Du är densamme, hör jag.
Jag tänkte: Varför i all världen sitter hon här och
hör på och ger sig i samtal med honom? Att hon inte
reser sig och går!
Så säger han kort och gott:
Hör nu på Rosa, vad var det jag sa? Sa jag inte att
det var just post-Benoni och inte jag som skulle blivit
din man? Det kunde en kalv begripa.
Du säger ingenting om att jag har gift mig?
Nej. Det är bara i sin ordning.
Är det bara i sin ordning? frågar hon, för första
gången intresserad. De sa, att du var död, därför gjorde
jag det.
Jo, det är bara i sin ordning. Det vill säga, det är
så tusan heller; men nu har jag kommit hit för att
ordna det. Död? Javisst är jag död. Det skulle jag ha
min betalning för. Men jag får inte betalningen, inte
alltsammans, de goda herrarna lura mig. Därför
dyker jag upp igen som levande.
Hon var säkerligen van vid hans grova cynism, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
