Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rosa 173
i somras, då de fördärvade några blommor för mig, som
jag hade plockat åt en annan. Sedan kom jag att tänka
på att det kanske var bäst att blommorna blevo förstörda
och inte blevo bortgivna. Gud vet vilket. Och alltid
därefter voro barnen och jag vänner. De gingo i höstas från
mig då och då och ville hellre vara tillsammans med Jens
barnafar; men de vände snart tillbaka till mig igen och i
vinter har jag varit med dem många gånger på kälke och
skidor. De komma ofta in på mitt rum och då knacka de
alltid; glömma de någon enstaka gång knacka, skynda
de genast ut igen och göra det efteråt. Jag har
ingenting annat än glädje av dem. I gengäld gör jag också allt
vad jag kan för dem, de komma ständigt, i tid och otid,
och vilja ha sagotimme och jag kan inte neka dem det;
men jag ber om uppskov endast då jag sitter och målar
på min tavla.
Då påsken var över for Hartvigsen med den ena båten
till Lofoten. Han skulle kanske hålla ett öga på sina
två skeppare, som lågo vid fiskeplatsen och köpte fisk.
Ty Hartvigsen hade stor verksamhet.
Fyra dagar efteråt kom han hem igen, å han kom större
och pösigare än någonsin; han hade hyrt en ångbåt, ett
helt fartyg. Han stod själv som lots på
kommandobryggan tillsammans med skepparen och vinkade riktningen
åt rorgängaren. Det var mitt på blanka dagen, vi gingo
allesammans ner till bryggan och sågo på fartyget. Så
hörde vi Hartvigsen ropa: Låt gå! Och ankarena rasslade
till bottnen.
Detta var således den stora händelse han hade talat så
hemlighetsfullt om i lång tid: Den rike Hartwich på
Sirilund hyrde en ångbåt att fara hem på från Lofoten. Han
stod ännu på kommandobryggan och såg ut som om han
inte hade sett oss som voro på land; men jag tror att
han såg oss mycket väl och kände en gränslös stolthet.
Så kom han i land och hade fartygets kapten med sig.
Vi hälsade; Hartvigsen var som en yngling av glädje och
stolthet. Så gingo herrarna förbi.
Men Hartvigsen hade användning för det stora farty-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
