Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rosa 177
derna och sade: Nej, ska han nu för tredje gången göda
sig med de där pengarna!
En dag ber mig baronessan om att följa henne upp i
kammaren till Fredrik Mensa. Det är för galet så han
ligger där, sade hon, och nu ska jag sannerligen gå och
ordna lite för honom! Jag förstod inte genast varför
hon bad just mig att följa med; men jag tänkte att
baronessan kanske blivit religiös igen och ville göra en god
gärning, och då gick jag med.
Där låg det gamla nådehjonet alldeles ensam i
kammaren: Petrine hade gått ut med sitt barn. Luften var tjock
och förskräcklig, runt om på golvet och på väggarna var
det vidrigt snuskigt; baronessan slog upp ett fönster, så
att vi kunde andas. Så gjorde hon en strut och sade
under tiden till mig: Jag skulle inte vara en handelsmans
dotter om jag inte kunde göra en strut! Då gubben börde
en främmande röst, svarade han på detta: Ptro ptro!l och
trodde kanske att vi voro hästar. Så undersökte
baronessan honom och plockade ohyra av honom i struten.
Nu kom jag att tänka: Hur egendomligt denna dam är
sammansatt av ont och gott, här håller hon sig inte för
god att göra ett motbjudande arbete, som tjänarna dra
sig för! Och jag hjälpte henne att plocka. Baronessan
kliade gubben litet och han låg och ville hjälpa till med
fingrarna kavande i tomma luften.
Håll nu struten! sade baronessan till mig.
Så tog hon upp en kam och började tömma gubbens hår.
Å, det var ett vidrigt arbete och måste göras med största
försiktighet; det värsta var att gubben inte ville hålla sig
stilla. Den arme Fredrik Mensa hade varit överlämnad
åt sig själv och ingen hade han haft som kliade sig, nu
hade Gud sänt honom denna åtrådda stund. Han började
slicka sig om munnen och grina av välbehag: Tut tut!
säger han. Baronessan är samvetsgrann och samlar ohyra
i struten, å, ingen kunde ha gjort det behändigare.
Har vi snart tillräckligt? frågar hon och kikar. Jo,
det är nog!
Nog? frågar jag.
12. — H a ms un, Rosa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
