Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett minne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I2Ö
— Jaså! Har ni blivit av med er hund?
— Ja. Han var inte fullt ett år och hade aldrig
varit utanför butiken. Jag ville ta honom med,
för att han skulle komma ut i skogen litet. Han
hade aldrig sett varken gräs eller blad, och han
blev som tokig. Han gav sig till att springa och
skälla och försvann i skogen. Han hade också
varit mycket rädd på tåget, så det kanske bidrog
till att göra honom vimmelkantig. Jag visslade
och lockade på honom, men han kom inte
tillbaka. Han svälter förstås ihjäl här ute.
Den unga frun sade, utan att se på sin man:
— Om du hade haft honom i band, så skulle
det aldrig ha hänt. När man är så dum som du,
bör man inte ha hund.
Han mumlade skyggt:
— Men, kära du, det var ju du . . .
Hon tvärstannade, tittade honom rakt in i
ögonen, som om hon tänkte slita ut dem, och
började åter slunga honom i ansiktet en oändlig
mängd förebråelser.
Kvällen föll på. Den töckenslöja, som i
skymningen täcker landsbygden, började långsamt
breda ut sig, och det låg i luften en poesi,
som bestod i denna särskilda och tjusande
förnimmelse av svalka, som fyller skogen vid
nattens annalkande.
Rätt som det var stannade den äkta mannen,
trevade nervöst överallt på sin kropp och sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
