Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Schnaffs’ äventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
Och när han efter mörkrets inbrott svepte in
sig i sin kappa och lade sig på marken bredvid
de snarkande kamraterna, låg han länge och
tänkte på de sina, som han lämnat där hemma,
och på alla de faror han kunde möta på sin väg.
Om han blev skjuten, vad skulle det då bli av
hans små barn? Vem skulle försörja dem och
uppfostra dem? De hade det för resten inte så
vidare fett nu heller, fast han fått sätta sig i
skuld när han reste, för att de skulle ha något att
leva på. Och Walter Schnaffs grät ibland.
När det var strid, kände han sig i början så
knäsvag, att han skulle ha ramlat omkull, om han
inte hade sagt sig, att hela armén skulle trampa
fram över honom. När han hörde kulorna vina,
reste sig alla hår på hans kropp.
I flera månader hade han på detta sätt levat i
skräck och ängslan.
Hans armékår ryckte fram mot Normandie,
och han blev en dag utsänd på rekognoscering
med en liten avdelning, som bara skulle utforska
en del av trakten och sedan draga sig tillbaka.
Allt föreföll lugnt i den lantliga nejden,
ingenting tydde på att fienden beredde sig på
motstånd.
Emellertid, just som preussarna lugnt tågade
ned i en liten dal, i vilken djupa hålvägar
utmynnade, hejdades de plötsligt av en häftig gevärseld,
varvid tjugu man stupade. En trupp friskyttar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
