- Project Runeberg -  Teckning af Carl Olof Rosenii lif och verksamhet /
10

(1874) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

10
Första Kapitlet.
derutöfwer. När Carl fick se det, blef han mycket orolig och
bekymrad och sade till brodern: ”Hör du Anton, du blir icke salig”.
”Hwarföre det”, frågade denne. ”Nej, ty du har tagit mer för
taflorna, än hwad pappa uttryckligen sade, att du skulle få taga,
och du har nu brutit icke allenast emot pappa utan äfwen emot
Gud i fjerde budet.”
Efter föräldrarnas flyttning till Säfwar, sommaren 1829,
instrefwos de båda bröderna i Umeå stola, hwilken de derefter
begagnade. Ofta gingo de under denna tid om lördagsaftnarna
den nära twå mil långa wägen från Umeå till Säfwar för att få
tillbringa söndagen i det kära föräldrahemmet, men måste sedan
anwända natten mellan söndagen och måndagen för att i rätt tid
wara tillbaka i skolan. Stolferierna tillbragtes alltid i
föräldrahemmet. Fadren förde då icke sällan sinä båda äldsta söner
med sig ut på sjön för att fista eller jaga fjöfågel, den dunrika
fjällgåsen, straken, anden och andra af det fjädrade slägtet, eller
i skog och mark, för att med bössan eller snaran komma åt
skogens lättare willebråd, haren, tjädern eller orren. Ännu i de
sednare åren mindes Carl och omtalade gerna sina första försök att
på egen hand utlägga snaran och sin barnsliga glädje, då han
deri fångade den första tjädern.
Wi hafwa redan i det föregående sett, huru hos Carl
Rosenius tidigt utwecklade sig fruktan och wördnad för Gud
och hans i ordet uppenbarade wilja. Första intrycket af
Christus såsom frälsare och syndaförlåtare erinrade han sig i en
sednare tid från ett tillfälle, då en christen wän till hans fader förde
honom till en på wäggen upphängd Christusbild och talade med
honom om Jesu kärlek till syndare. Följden häraf war dock
endast en öfwergående rörelse. Den wäckelse, som blef afgörande
för hela hans lif, har han i fjerde årgången af Pietisten sjelf
beftrifwit på följande sätt:
År 1830 hände sig, att en sorglös, munter studerande wid
femton års ålder en morgon inträdde i matrummet för att få sig
frukost. Under det denna framsattes, warseblef han på ett bord en
gammal bok, hwilken han slog upp för att se på titeln. Denna
war: ”Doktor Erik Pontoppidans herrliga trosspegel.” ”Nå, då
är det wäl bäst att spegla fin tro”, utbrast ynglingen i tanklös
glädtighet. Och dermed begynte han läsa samt läste första, andra
och tredje sidan, beundrande författarens starpsinnighet i
beskrifningen af de åtta olika bemärkelserna af ordet tro i Skriften. Men
när han kom mot slutet af tredje fidan, blef det annat af, i det
han der läste följande: ”Nu märke man det åttonde och fiska slaget
wäl, ty ingendera af de öfriga kunna wi sätta till kännetecken på
en mennistas nådestånd. En menniska kan wisa stor flit i sitt
embete, stor trofasthet i sina ord och gerningar, hon kan weta hela
bibeln, tillstå och erkänna hela deß innehåll, tappert och
ståndaktigt bekänna den sanna läran, ja, besegla den med sitt blod, samt,
om församlingens tillstånd så fördrar och Gud så will, göra tecken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Apr 29 12:53:49 2025 (www-data) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/roseniilif/0012.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free