Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
Andra Kapitlet.
hårdeligen examinerat dem, som hyst oß, och ändtligen har en
af dem, som warit med oß, nödgats gå till biskopen, förklara
saken och fråga, om han kunde förbjuda oß att fortfara. Nej,
det funde han ej. På det att wi måtte sluta med dessa enskilda
sammankomster, haswa de emellertid nu funnit på, att större
allmänna sådana månadtligen skola hållas på stora festivitetssalen.
Der skall då någon af presterna predika. Ser du så klokt
tillstäldt! De kunna likwäl ej förneka oß att på söndagsaftnarna
samlas”.
”
Men ännu mer närgående förföljelser hade Rosenius att
erfara. Härom heter det i ett annat bref från samma_tid:
”Huru glad jag är att få krypa undan denna werldens storm
till en lugn wrå och tala några ord med dig! Ack, nu kan jag
just qwittra af förnöjelse öfwer denna lilla stilla stund, då jag
tommer liksom en sparf undan hökarnas täflan om mig. I dag
tyckes det, som hade alla ondskans makter föresatt sig att angripa
mig. Utwärtes strid, inwärtes räddhåga. Jag tror, att Gud
släppt lös fiendens härar öfwer mig i förmodan, att jag skulle
wara beredd att taga emot mera än wanligt, då jag nyligen
blifwit något mer uppmuntrad och styrkt genom de kära brefwen
från männer i hemtrakten. Det är bra längesedan jag hörde de
fära christna eller ”läsarena” offentligen på lärorummet af lärare
förfättras; men tänk, att i dag har det stett. En gammal
ärewördig fader, leftor och filosofie doktor, har i dag öppet och
uttryckligt i lärosalen talat om wåra swärmare, de så kallade
läsarena, som hålla enskild gudstjenst, mißbrutande Guds ord till
sitt förswar m. m. s. som han med många widlyftiga ord
föreställde oß. Det förstås, huru det fröjdade mina kamrater, som
då stötte på mig och sade: hör du nu, Rosenius, hwad tycker
du om det der? o. f. w. Jag swarade blott: Det fröjdar
mig, och jag tackar min käre Gud, att det ej är Guds ord han
säger. Ja sannerligen, det är ofta min tröst, att det, som säges
af de stora, icke alltid är af sanningens Ande. Jag hoppas ock
midt under alla dessa anklagelser, att min Frälsare och änglarna
hafwa andra tankar och annat tal om mig än menniskor. Ja,
till och med mina christendomswänner, hwilka dock betyda mer
än denna werldens kloklingar, äro mig tillgifna, såsom du — eller
säg, är det icke sannt? Ja, detta ware nu, huru det kan, min
wän för andra wänner, min wän, min Frälsare är ändå på min
sida. Äfwen fastän Han döljer sig wid sådana tillfällen och
låtsar hafwa öfwergifwit mig fienderna i wåld, står Han dock
och ler deråt och wäntar, att Han skall wara nådelig. Det
måtte just wara en egenhet hos Gud, en besynnerlig Guds
konst, att Han öfwar de fina genom ”låtsande”, genom att låtsa
wrede men hysa kärlek. Jag börjar nu något förstå mig på
Honom och will minnas detta nästa gång. Nog wet jag, och
det känner jag hwar dag, att hos mig finner Han intet godt eller
älstwärdt, ingenting som passar sig för en sådan Gud. Men,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
