Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
Tredje Kapitlet.
Så hade Rosenius genom denna hårda tuktan blifwit
förberedd för den kallelse, som wäntade honom, lärt obeftrifligt
wigtiga ting och äfwen blifwit ”mjut” och willig att försaka sin egen
wilja och gå, dit Herren kallade honom. Wänner, som wid denna
brytningsperiod af hans lif stodó honom nära och äfwen talade
med honom om planer för hans framtida werksamhet, anföra
såsom ett framstående drag hos honom redan wid denna tid ett
så helt öfwerlåtande åt Guds behag och ledning, särskildt med
affeende på hans blifwande wäg genom lifwet, att det ofta fatte
dem i förmåning. O, hwilket kostligt werk i ett menniskohjerta
är icke detta, då den egna wiljan sålunda går under, den egna
kraften brytes, och menniskan blir såsom ett ler i Herrens hand!
Så bereder Herren åt sig de redskap, Han will bruka i sin tjenst;
såsom profeten tidigt härom sade: ”Han, Herren, är likasom en
guldsmeds eld och såsom en wafterstas såpa. Han skall sitta och
smälta och feja silfret; Han skall feja och rensa Levi söner
likasom silfwer och guld. Så skola de då offra spisoffer uti
rättfärdighet åt Herren” (Mal. 3: 2, 3).
Wi hafwa sett, hwad det war, som allraförst dref Rosenius
att uppsöka pastor Scott. Bekantskapen war nu gjord och
fortfattes. Med all den olikhet äfwen i några läropunkter, som
fanns och alltid qwarstod emellan den redan nu utmärkte
engelffe läraren och den då ännu endels outwecklade, uti Norrlands
skogar och bland deß gamla Lutherläsare uppwurne ynglingen,
war det dock en punkt, hwari de båda möttes, nemligen ett
brinnande nit för Christi rites utbredande. Under hösten 1839
besökte Rosenius flitigt pastor Scott. Efter slutadt arbete med fina
elever, begaf han sig på lördagseftermiddagarna, oftast till fots,
in till Stockholm och stannade der till söndagsaftonen eller till
måndagsmorgonen, då han åter wandrade ut till Lenna. Frid
och stillhet hade börjat återwända i hans själ. Till den nära
förtrogna männen i Norrland skrifwer han om sina inre
erfarenheter wid denna tid (d. 30 Oft. 1839):
”Du ser på mig och undrar, huru det nu står till med mitt
inre. Om jag kunde, wille jag framgräfwa och framlägga allt,
hwad derinne finnes, så öppet i dagen, som då du wiker ut ett
bref. Men nu till saken. Jag är torr, kall, liflös till känslan
och gör allt efter regel, beder, läser, tror, lefter någorlunda,
allt efter regel, ty en christen bör, stall, ja, ock will så göra
jag nödgas bekänna will, ehuru motstånd göres. Min tro är
en torr kunskap om Christus, att Han, Guds och jungfru Marias
Son, fom i werlden, icke att af oß utkräfwa, utan åt oß skänka
rättfärdighet, och är alltid samme man. Men act, att detta ide
fan sätta mitt hjerta i brand, det gör mig ondt. O, kära wän,
jag ser, huru det är: Allt fött är hö, allt menftligt, allt, som
finns inom oß, är föränderligt, ostadigt, omskiftande; ljus och
mörker, föld och wärme, sorg och glädje, tro och fruktan, allt
stiftar. Sedan fastas wi af och an af frestelser och faror, ja,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
