Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
Tredje Kapitlet.
långwariga tystnad; jag erkänner försummelse, men du skall tro,
jag är icke stort min egen dessa tider. Gud, andar och
mennistor slita och rycka mig hit och dit. Jag har att tacka dig för
det lifgifwande brefwet på Carlsdagen; tag i korta, gamla ord
mitt hjertas innerliga tack. Men nu till saken. Med en synner=
lig aningsförmåga synes du i brefwet förutse, hwad mig händer.
Du säger: ”Jag wet, alla wäder hinna dig, en del uppblåsa, en
del nedslå, hwilket sednare wißt ofta skall göra dig suckande både
för närwarande och tillkommande ting”. Rätt! Just så. DIE
jäger widare: ”Haf ett godt mod, den dig kallat och framdeles
big fallande warder (om Han dig behöfwer), Han heter: Gud,
Aŭsmäktig, stor i råd och mäktig i gerning. Han bor i
himmelen och gör allt, hwad Han will”. Du tyckes haswa sett, hwad
som denna tid förnämligast sysselsatt mitt inre. O, kära wän,
du skall förundras, om jag omtalar allt, huru det nu ser ut för
mina ögon. För det första skall du weta, att jag har det
nödwändigaste: frid med Gud; ja, en ganska salig bekantskap, efter
strider och nederlag, hwilka nästan betagit mig allt hopp. För
det andra har jag ock warit allt intill denna dag trofast bewa=
rad, ja skonad från swårare syndafall, så att jag till min menst=
liga rättfärdighet är den jag warit; äfwen en stor nåd. Men
hwad som försänkt mig i outsägligt elände, i ett helwete, har wa=
rit skruplerna om bibeln. Detta slaget går icke ut, förutan bön
och fasta. Lofwad och prisad ware den trofaste Guden, att jag
nu en tid warit i frið, sedan jag af skadan lärt wishet. D, jag
har mig sjelf att skylla till största delen. Min öfwerdådighet,
mitt bortwikande från barnaenfalden, mitt stirrande på solen, se
der en källa till detta elände. Jag har tänkt: ”Det kan ju icke
stada att forska och pröfwa, sanningen lider ej af att skärflådas”,
ice befinnande, att det war mina swaga synnerver, mina ögon,
som ledo af detta stirrande på solen. Nog tål solen att bestå=
das, nog sitter hon lika herrlig, men det arma ögat! O, här
inträffa Guds ord till Moses: Du skall få se mig på ryggen, då
jag går framom; mitt ansigte kan du icke se, ty den det ser,
kan icke lefwa. Se här saken. Jag har werkligen ej warit nöjd
med att se Gud på ryggen, se Gud i molnet, i det heliga dun=
fel, som alltid omgifwer Gud och allt heligt. Jag wille se Ho=
nom i ansigtet, åskåda Honom icke endels, icke genom ett dunkelt
glas, utan ansigte emot ansigte, d. ä. flart och nära. Men det
war en dårskap; den tiden är ännu icke kommen. O, nu ser jag,
hwad det betyder: ”När enfaldigheten råder, ser man genom
tjocksta styn, men så snart man dubbelt stådar, mister man fin
hela syn”; och Luthers: ”Denna läran är ett sådant watten, der
en famel drunknar och ett lam går öfwer”. Summa: Gud will
wara Mästaren, will hafwa barn för sig. Nu har jag lärt att
ej mer resonera med satan, utan wid första röst från honom
swarar jag, såsom när han inger andra synder och onda tankar: gå
bort, satan! och börjar ropa på hans försträckliga nedtrampare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
